Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
255
»Bakom?»
Van der Nath nickade och slog hästen med flata handen.
Westhuizen hade förstått och männens sporrar gräfde
sönder hästarnes sidor, oupphörligt eggande dem till allt
större och större ansträngningar. Van der Nath kände en
stund något, som liknade samvetskval, då han hastigt
erinrade sig den ihjälridne springare, vid hvars kadaver de
stannat föregående dag. Men så slog han bort de ovälkomna
tankarne och mumlade mellan sina sammanbitna tänder:
»Det är nödvändigt . . . kan ej hjälpas ...»
I tre ord uttalade han krigets hela karaktäristik, de
ohyggligaste grymheter voro nödvändiga . . . kunde ej
hjälpas . . . människa eller dämon, hvarför icke lika gärna
människa eller krigare? Det måste ske, därmed är allt sagt.
Men det skar honom i själen att tvingas misshandla sin trogne
följeslagare. Dock, alltför mycket berodde på att de hunno
fram i tid, och medan han ömt smekte hästens hals med ena
handen, slet han upp dess sidor med sporrarne, det gafs
intet val.
Efter en timmes svindlande hastig ridt befunno sig
ryttarne vid kopjen, hvars östra sluttning de följde så nära
som möjligt. De kommo in i en oländig terräng, där hvassa
klippstycken öfverallt lågo spridda och hästarne började
snafva och halta, så att männen voro nödsakade att låta
dem frusta ut. Men snart bar det åter i väg, och till sin
glädje befunno de sig på jämn mark, där de kunde sträcka ut
i karriär.
Westhuizen utstötte ett högt jubelrop, han hade
upptäckt, att endast ett kort stycke väg återstod till passets
norra mynning. Van der Nath samlade sina tankar, han
kände sig ånyo som fältkornetten, på hvars omtanke mångas
väl eller ve berodde. Han höll inne och unnade sig en minut
till orientering.
Till vänster om honom höjde sig kopjens skrofliga
sidor mot skyn och ur fjärran hördes det för annat än ett
öfvadt öra knappt skönjbara ljudet af spridda gevärsskott.
Åt höger sluttade marken sakta nedåt och en ny slätt bredde
ut sig för hans blickar. Han spratt till, då han såg ditåt.
På några mils afstånd rörde sig en oordnad, hopträngd
massa, böljade i vild förvirring en väldig människohjord och
jagade af alla krafter mot norr, mot bergen, som reste sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
