Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
måste stenhög, men fastän de visste det, ägde de likväl mod
att högt säga sanningen utan att därför gifva vika. Med
trotsig hållning utmanade de ödet och skrattade gäckande
åt dess slag, de ämnade stå som en man och stupa med sin
sak, de fruktade intet längre och drogo sig tillbaka, medan de
bidade ett efterlängtat tillfälle att slå hårdt och draga
många andra med sig i fallet.
De kommo ut ur passet, vid hvars mynning Westhuizen
väntade och på afstånd vinkade åt dem att skynda. I
sporrsträck brusade truppen öfver slätten, där höjderna i väster
tills vidare dolde fienden, och med samma fart störtade den
vidare. Två timmars ridt förde den inpå den retirerande
styrkans eftersläntare, några sårade, utmattade ryttare, ett
par vagnar, hvilkas körsvenner arbetade sig svettiga under
fruktlösa försök att med piskorna tvinga oxarne till litet
raskare takt, och ett tjog fotgängare, som uppbjödo sina sista
krafter och sprungo framåt för att nå närmare bergen i norr,
där de hoppades vara säkra för förfölj ames kulor.
Dorneburgs kommando följde sin chef, som en obestämd
längtan rastlöst dref att uppsöka de Vlies. Van der Nath
tyckte sig se nederlaget lura bakom kullarne i väster, luften
var fylld af skräck och en pinande beklämning grep honom.
Men han intalade sig, att allt skulle ändras, blott han träffat
kommendanten, hört hans röst och tryckt hans hand.
Sedan återstod hans egen uppgift, ty nu visste han säkert att
han blifvit sparad för denna dag, nu skulle han dö, på denna
slätt skulle hans öde gå i uppfyllelse, och han var glad däråt,
som en människa alltid är, då hon tror sig stå nära det,
hvarefter hon längtat under många outhärdliga dagar och nätter.
Ryttartruppen tog vägen förbi de sista flyktingarne, red
en stund i bredd med en boskapshjord, proviant i lefvande
form, som måste släpas med öfverallt, vinkade på långt håll
en hälsning till ett hundratal boersoldater, hvilka i god
ordning trafvade norrut och skuro tvärt igenom en lång rad
vagnar, som alla drogo åt samma håll.
»Kommendanten?» ropade van der Nath till några
män, som höllo stilla på en stenhög och granskade slätten
bakom sig.
En af männen pekade mot höger och de styrde kosan
ditåt.
Den ungefär tio mil breda slätten, som i norr begrän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
