Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XI. Vid branten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
263
vuxit i bredd med farorna och höjde sig nu hufvudet högre
än alla andra. Nederlag tiodubblade hans krafter,
motgångarne ökade hans uppfinningsförmåga till det otroliga
och för hvarje gång han besegrats, reste han sig på nytt mer
fruktansvärd än någonsin förut.
»Vi ha ej tid att tala», sade han till van der Nath,
»sedan få vi göra det — om vi ej stupa». Och medan han
yttrade det, flögo hans snabba falkögon öfver slätten, i en
enda hastig blick uppfattande allt. Han såg, att hans lilla
armés kärna nått bergen i norr, och ett drag af lugn
belåtenhet lägrade sig kring de hårdt hopknipna läpparne, men
endast för att strax glida undan och lämna rum för den
smärta, han kände vid åsynen af skådespelet nedanför.
Från hans plats på kullen och till den omkring två
tusen meter breda platån framför bergen sänkte sig den trånga
fördjupningen i marken, tre mil lång, och hela den sträckan
var betäckt med en hopgyttrad massa fordon och människor,
hvilkas hufvudlösa fruktan gjorde dem blinda för farorna i
detta virrvarr. Förut hade de alltid skickats framför i en
eller annan riktning och armén hade hållit sig mellan dem
och fienden, nu voro de efter och trupperna aflägsnade sig,
lämnande dem åt sitt öde. Längst framme i vagnkolonnen
rådde väl ännu en viss ordning, men i slutet däraf, bland
sårade och uttröttade höll paniken på att kväfva
besinningen, en enda obetydlighet skulle vara nog att förvandla det
hela till en fruktansvärd oreda, som skulle sprida sig längre
och längre framåt. Hela denna hop af ålderstigna, kvinnor
och barn, som krampaktigt klamrat sig fast vid hans lilla här
och hindrade dess rörelser, böljade där nere, stängde öfverallt
vägen för proviant- och ammunitionsfororna, häjdade
trupperna i deras marsch och omintetgjorde hans beräkningar.
Och han kunde ej göra sig fri från de olycklige, han visste,
att de ansågo honom för sin räddare, honom och hans
lilla armé, som de drogo med sig i fördärfvet.
Hans armé, ja, den utgjordes för närvarande till en
tredjedel af dessa hemlösa, som kriget slitit upp med rötterna,
och hvilka voro hänvisade till sina stridande landsmäns
barmhärtighet. Det var otänkbart att smyga sig från dem
eller jaga bort dem, de kommo och stannade. Hans
trupper representerade deras fosterland, i hvarje hålväg ljöd det:
»bröd och hjälp!» på hvarje slätt väntade de honom, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
