Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
282
ning af skådespelet där nere. »Det är ju okristligt att
skjuta på sin nästa», sade han, »men de där karlarne
skrika alltid om, att de äro mer bildade än vi och skryta
öfver en hel del annat. När de kunna det, hvarför skulle
inte vi också lugnt göra detsamma? De få taga det på
sitt samvete och jag är nöjd, blott det inte går fort för
dem.» Han skrattade till, torrt och kärft. »Och fort
går det inte. Abraham, har du gifvit akt på en sak, he?»
»Hvad då?» frågade van der Nath tankspridd.
»Jo, alla våra gamla ledare äro borta, döda eller
fångna, och ändå äro vi ej besegrade. Det är en
underlig jord i det här landet, du, öfverallt växa nya anförare
upp, så fort de gamla gå undan. I fall de, som leda oss
i dag, stupade i morgon, skulle genast ett dussin nya män
stiga fram ur ledet och taga vid, där de andra slutade.
Vi ha mindre att frukta än de där», han pekade utåt
slätten, »de inläto sig på en dålig affär, de slåss bara för att
vinna något, som om det kan vinnas, skall visa sig
värdelöst en lång tid framåt.
Där van der Nath låg, framstupa bakom ett
klippblock och med fingret på trycket beredd att döda,
började egendomliga tankar röra sig i hans hjärna. Men han
sköt dem ifrån sig, han var trött, han med, och hvartill
tjänade det att söka lösa upp knutar, hvilka endast kunde
huggas af. Hur många hade ej gjort det före honom och
icke det minsta var ändradt. Nej, människorna syntes
skapade att glömma allt och världen lärde sig icke en enda
af sina många bakläxor ordentligt.
»Nej, må vi döda!» sade han högt som svar på sina
tankar. »Oss själfva och andra, eftersom det är
villkoret.»
»Ja, ja», sade gamle Jan, »men kunna vi slippa
undan, så är det intet ondt däri, rödnackarne frågar jag
inte efter.» Och utan någon förmedlande öfvergång
tillade han. »Så snart jag kan, drar jag mig ur spelet
och utvandrar till tyskarnes kolonier.»
Van der Nath log åt den gamle, åt männen, som
väntade lik honom, åt ryttarne, som okunniga om faran
närmade sig, åt allt och alla. Det var återigen det äkta
mänskliga, som yttrat sig i gubbens ord, egennyttan, den
innersta driffjädern, som förde krig och slöt fred, som satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
