Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
287
Jan van Gracht berättade historien om gubbens
bedröfliga misstag på sitt sätt och tillade för egen del:
»Antingen är han tokig, som kan inbilla sig, att soldater
tänka ett kvitt på det, som står i bibeln, eller också är han
alldeles för slug. Hur som helst, jag önskar, att han vore
borta, jag vet inte, hvad jag skall tro om honom. —Apropos
det, Abraham, du vet väl, att du Wallou är död? — Bry dig
inte om att titta så argt på hästkarlarne, tio minuter dröjer
det, innan vi ha dem på lagom håll. — Jo, du Wallou är
ordentligt nedgräfd i jorden. Jag såg, när granaten kreverade
och tog ena benet af honom. Strax efteråt måste vi draga
oss ur spelet och lämna honom åt sitt öde. Af en karl, som
blef tagen på samma gång som han och sedan rymde igen,
hörde jag, hur han förhöll sig, när rödnackarne kommo fram.
Han bad mycket höfligt om ursäkt för att han inte lyfte på
hatten för dem, men han kände sig litet matt just då, han
saknade åtskilligt, som han ansåg nödvändigt för sitt
välbefinnande, sade han. Men han hoppades, att de gäster, han
mottog på sin mark, skulle öfverse med hans mindre
presentabla skick.
Sedan pratade han om både likt och olikt med ett par
officerare, men när de skickade en präst på honom för att
kristligt och ordentligt klämma själen ur hans kropp, bad han
honom i stället sköta om en stackars soldat, som fått två
kulor genom lungorna och kippade efter andan. Men när
soldaten hörde, att det var ute med honom, började han svära,
och förbanna och bad prästen draga så långt vägen räckte.
Då sade du Wallou, att krig var lärorikt, och prästen blef
väl arg, för han gick sin väg, efter hvad karlen, som sedan
rymde, påstod. Nå, officerarne ville sända en läkare till du
Wallou, men han ansåg det inte lönt, att de gjorde sig besvär,
han hade undersökt sig själf och visste, att det var slut.
»Jag har studerat litet anatomi, mina herrar», sade han,
»fastän jag aldrig trodde mig blifva i tillfälle att pröfva mina
kunskaper på mig själf.» — Ja, det var ute med honom, efter
en timme dog han, och hans sista ord till de kringstående
voro: »Nu lyfter jag på hatten, mina herrar, lefve
fosterlandet!» — Så slutade en tapper karl.»
Gamle Jan skakade bedröfvad sitt hufvud, men strax
därefter knuffade han till van der Nath med armbågen
och hviskade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
