Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. De mortuis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
306
I en aldrig sinande ström flöt blyhaglet jämt och med
förintande kraft genom luften, och utgöt sig öfver
klipporna, bullrade mot stenarne, knackade på dem liksom
begärande lof att slippa in och sprida döden öfverallt,
hål-kande ur, gräfde sig ned i jorden, utvidgande redan befintliga
sprickor, bildande mya, vräkte undan, ref bort och sargade
lefvande eller döda.
Van der Nath förstod ändtligen, hur litet en enda
människas väl eller ve betydde, då blodet rann i floder och
alla onda lidelser släpptes lösa. Han slet sig ett ögonblick
lös från det som omgaf honom och riktade blicken mot
himmelen liksom för att göra en fråga. Han gjorde den icke, han
hade äfven insett, hur gagnlöst det är att framställa frågor,
på hvilka intet svar tycks finnas. Han log sitt dystra leende
och famnade i en snabb blick hela trakten, som bredde ut sig
inför hans ögon. Kvällssolen förgyllde bergens spetsar
västerut, slätten badade i dess milda sken, medan den långt
åt öster belägna delen däraf låg i skuggan, som smög sig
fram före mörkret. Allt var sig likt, hela världen syntes god
och ljusmättad; han suckade, vände sig om och sade högt:
»Lögn alltsammans!»
Så såg han ned på slätten framför sig, ensamt
människorna, som skapats att vara det högsta af allt, förnedrade
sig genom ett ihärdigt sträfvande att blifva det sämsta.
Han förde in en patron i geväret, siktade och sköt,
mumlande sitt:
»Lögn . . . lögn alltsammans!»
Kanonerna fördubblade en minut sin eld, kulsprutorna
fräste bly som rasande, så tystnade plötsligt deras oväsen
och de inställde beskjutningen för att ej skada sina
landsmän. Infanteristerna lossade en sista salva, tills ett högt
hurraskrän från sjuhundra torra strupar trasade sönder
rymden, och de störtade upp. Stormningen hade börjat.
Så fort fiendens eld upphörde, hade försvararne rest
sig ur sina obekväma ställningar. Det var deras tur att
hämnas, de hade en, kanske två minuter på sig, det gällde att
begagna den korta stunden, och deras gevär knallade i sin
ordning utan afbrott. Femton trasiga, blödande karlar
med flåsande bröst och vildt rullande ögon samlade sig på
klippans högsta punkt, och ett par mindre svårt sårade lågo
på knä och sköto så raskt de hunno.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
