Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En fridens förmiddag - Ådalens poesi - En fridens förmiddag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Jag blir rakt sjuk, om du talar på det där
sättet. — —“
“Få dom komma i himmelrike, som ha blitt blind,
då mamma domses ha gjort dem uhh blind! uhh!“
“Jag gråt’ om du talar på det där sättet, lill
Jonas. Du får int’ vara elak på mig nå1 längre —
Jag ska’ uhh — uhh — aldrig slå dig mer. — Vill
du ha en smörgås lill’ Jonas? — —“
“Nej, men jag känner jag blir så skral . . .“
“Gu’ trösta mej hur jag buri’ mig åt — jag ska’
bära dej till sänga.“
Men det fick hon inte. Han ville försöka gå
själf. Som han vändt henne ryggen, räckte han ut
tungan och gick med vett och vilja rätt på
kallkällvattenbyttan och där ramlade han lika skickligt, som
om han varit blind.
Käringen vardt alldeles utom sej, förstås. Hon
bar pojken till sängen, rände af ett tråg och smorde
ögonlocken med fil.
“Jag vet att det är bra! — Ser du ingenting,
lill Jonas.“
“Nej, jag lär aldrig få se någe mer här i lifvet
— jag — nå — inte. — —“
Käringen smorde och grät.
Janne sa’ att det gjorde ondt — och grät.
Barnungarne rundt omkring gräto hvar efter sin art.
“Kära dej lill Jonas, får jag smörja, jag vet att
det är bra. Kanske du vill försöka äta nå’ fil.“ — Jo,
han skulle väl försöka att äta litet om hon så promt
ville, fastän nog vore det bäst att han finge dö — nu
— då — han — var — blind — uhh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
