Om du icke är längre utomlands än i Norge, där flere ting än tändstickor och Eskilstunaknifvar (från Tyskland) dagligen påminna om fosterlandet, skall alltid ett oväntadt rop - lefve gamla Sverge! - låta varma vågor gå fram öfver din själ.
En majnatt i fjor hörde jag det i Hammerfest och blef hjärtligen stolt öfver den svenske landstrykare, som kom med det. Dess värre tappade jag bort honom i folkhopen och fick icke skaka hand med honom.
Jag kom från klubben, där den lilla stadens manliga grädda hade gjort mina timmar angenäma, och skulle nu ha en flottman att sätta mig ombord på det fartyg, som om ett par dagar skulle föra mig förbi Nordkap - kanske, om det ville sig väl, den natt då midnattssolen för första gången på vårsidan skulle stå med sin öfre rand öfver hafsytan. I stort följe hade vi seglat från Lofoten på knappa två dagar. Hela följet låg i Hammerfests hamn jakter, jäkter, galeaser, femböringar och allt slags, som flyter på norskt farvatten - och alla skulle de till olika fiskeplatser i Finnmarken.
I den stilla nattens timma gick folk omkring på gatorna och väntade hamburgerångaren. Fiskare stöflade tungt. Grå fiskarelappar tassade omkring med veka knän. En och annan ryss syntes.
I Hammerfest har ingen ro att sofva en vacker majnatt - ändock där knapt gräs grönskar, intet löf spirar och ingen fågel sjunger i stenöknen.
Nu steg plötsligen ett härskri upp i nya staden. En bred våg af obegripliga okvädingsord forsade fram öfver hus och gator. Alla fötter fingo lif. En del ungdom sprang. Vi gamla gingo bara fortare för att se - mordet som begicks, trodde jag.
Ju närmare vi kommo, desto intensivare skreks det. Någon skrattade i ilska. En basröst grät högt. Jag har aldrig hört så lidelsefulla röster här nordpå, där folk i säflighet sjunger sitt tal. De kokade och sjödo i brinnande hett raseri utan styrsel och sans.
På en brygga mellan två stora magasin, som badade sina många fötter i sjön, hade folket slagit en ring om fyra massiva figurer, som okvädade hvarandra på ett språk, som få förstodo, men som alla sade vara kvänska.
En stor kvän med tjurnacke och svarta släggor till händer var den förorättade. De tre andra höllo tillsammans och skreko massor af ord i munnen på hvarann. Han med tjurnacken dansade i raseri omkring dem under en ström af skrik och gråt. Han hoppade jämfota och slog sina handsläggor tillsammans så att det small, och innan man visste ordet utaf, hade han kastat benen i vädret, slagit fötterna tillsammans och var på benen igen. Han kretsade rundt de tre, krafsade i den närmaste och ville ta honom, men de ryckte hvarann sorgfälligt ur den stores klor.
Här är icke knifven långt borta, tänkte jag. Ty lika väl som vi svenskar ha det ordet om oss i Norge, att vi gärna bruka knif - lika visst äro vi svenskar af samma åsigt om finnarna. Och kväner äro icke annat än sedan långa tider tillbaka i Norge invandrade finnar, naturaliserade, men icke sammansmälta med norrmännen. De äro ännu finnar till kropp och språk, hett humör och seg uthållighet.
Det var ett par män med ett slags ovanliga mössor, som försökte få dem stillsamma, men kvänerna togo för hotande miner för dessa Hammerfests poliskonstaplar. De fortsatte med sina indiantjut och sina bocksprång. Folket ledsnade till slut, då det icke blef annat än skrik, gråt och vigheter. En del föreslog, att man skulle drifva dem i sjön, en annan att man skulle "jule dem op". Och allt trängre blef det stora rummet mellan magasinen. Alla ville se så mycket som möjligt. Icke att undra på, - ty om jag skall vara uppriktig - bli af vanliga slagsmål dessvärre mindre än orden lofva, och man går ifrån dem besviken.
Huru det bar sig, troppade kvänerna nedför den breda trappan och klefvo under skrik öfver den mängd båtar, som bildade en brygga till deras femböring. Sist klef den gråtande basrösten, han med släggorna och den stora byxbaken.
På en jolle nära trappan stannade han och vände sig emot folkhopen. Han ropade någonting på sitt vokalrika språk, fick fatt på jollens åra och slog den med ett väldigt slag i bitar.
Ögonblickligen skilde sig en jättelik norrman från hopen och tog trappan i ett par väldiga steg. Det var hans jolle och hans åra. Jag var just färdig att gå därifrån, missnöjd med kvänernas stridssätt. Nu begynte det att bli intressant. Trots en månad bland massan fiskare i Lofoten, hade jag aldrig sett de väldiga norska fiskarena slåss. Det här var midt i krigsryktenas tid. Det skulle bli intressant att se. Här var en kraftig representant för hvardera af de hårdföra folkslagen, kväner och norrmän.
"Betal aaren!" skrek norrmannen. Han satte en stadig näfve under kvänens näsa.
Den andre vände sig och tjöt. Han satte en af sina mörka släggor emot norrmannens. Hans kamrater vände om från sin båt. Folket trängde sig ned på trappan. Det blef det allra lifligaste spektakel. Ur hvarenda båt kröpo fiskare upp i smutshvita kalsonger och skjortor; alla med röd topplufva. Det myllrade af nattklädda människor i mastskogen.
"Du maa betale - fan snuse mig!"
På kvänens åtbörder kunde jag förstå, att han lofvade att göra norrmannen till krympling på två röda minuter.
En och annan föreslog, att man gemensamt skulle löpa till storms mot kvänerna, som envist höllo de närmaste båtarne besatta. Men de, som gingo först, lupo till storms några få steg och sågo efter flere. Och så blef det ingenting.
Den store norrmannen, som såg sig allena, sänkte tonen och blef beskedlig. Nu underhandlade han lågmält, medan den andre ref upp himmel och jord och svängde näfven. Man förstod snart, att det icke skulle bli någon öfverenskommelse.
Jollar äro, som man vet, korta skålformiga båtar, bäriga men ranka. Den, som kvänen regerade i, vaggade duktigt.
Ett-tu-tre sågs en fot sträckas fram. Jollen fick en puff, och kvänen gick hufvudstupa i sjön. Det var ingen fara. Vattnet var kanske 4 fot djupt.
Spottande kom han upp i jollen. Foten sträckte sig blixtsnabbt fram igen. Kvänen gick ånyo till småflundrorna.
Han som ägde foten, sade både första och andra gången: "lefve gamla Sverige!"
Man kunde se, huru kvänen arbetade i det grunda och icke så rena vattnet för att komma på rätt köl. Jag var skälfvande rädd för att han, som talat svenska - en bred, långryggad och kortbent man - skulle få hvad han behöfde, då kvänen nu gjorde en stor ansats under härskri och spottande. Men förr än jag hunnit ögna det, hörde jag en klask, och där låg kvänen igen. Samma historia om igen några gånger. För hvarje smäll lät det i vanlig samtalston: "lefve gamla Sverige - nu skall du lära dig veta hut!"
Nu stod också folket så skockande tätt, att kvänerna icke vågade rycka fram. De vände litet tvekande och sakta till sin femböring - basrösten sist och saktast. Men åran blef nog icke betalad.
Bragden var icke stor som bragd betraktad, handlingen icke så vacker som handling betraktad och risken icke så stor som risk betraktad. Men denna oförfärade landstrykare värmde hjärtat, då han slog i rättan tid, stillsamt och beskedligt och med gamla Sverges namn på sin tunga.
På alla båtar gick ett surrande sorl af fiskare i
kalsonger och topplufva: - - "Ss-a dok at han var
svenske. Nei, naa mein eg - - !"
