Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett ungdomsminne från min Harötid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och ryssjor och stena laxnät. När vårarna komma med de underliga
dofter och färger och känslor som en yrvaken sol har i sitt sällskap, lägga de
sig om morgnarna på kobbarna ytterst mot öster och skjuta ner tranigt
kött ur luften, ty de älska att känna flott rinna över hakan, när de äta.
Men de kunna också nöja sig med strömming och potatis om fågeln inte
slår till.
Den andre sonen hade stannat hemma och fiskat. Lite hade han ju
varit med på pråmar också. Segla kunde han och var styv på handklaver.
Han var älskad av alla kvinnor, ty hans ansikte var fagert och i hans
ögon, som speglade det verkliga bleu celeste, lurade passionen under
tunga ögonlock. En farlig man. Men han var inte vidare stark. Han
drömde mest om kvinnor och gick gärna för sig själv. Satt och spelade i
sjöboden. Hans blick var alltid fuktig och det kunde hända att han glömde
att han hade snus i munnen. Därför voro hans väst och rockuppslag alltid
bruna.
Vi tre höllo ihop. När kniporna kommo i mars och visslande slogo ner
bland våra vättar - den vackraste vissling jag vet - hade vi byggt våra
skårar av is eller sten i närheten av varandra och vi voro alltid först ute
om morgnarna innan stränderna hunnit garneras med köttlystna bönder.
Vi valde våra platser och kommo oftast hem med det tyngsta bytet. När
vi tyckte oss ha fått nog, togo vi upp våra vättar under de andras
förbannelser och när vi rodde förbi deras skårar, kunde ingen av oss räcka
ut tungan så långt och föraktfullt som Kalle Lom, den yngste. Petter,
sjömannen, som var en verserad man och sett sig om i världen, nöjde sig
med att spotta i sjön. Hans min var den likgiltigaste i norra hemisfären,
men han kunde stundom gå så långt, att han på våra konkurrenters
ohöviska rop och svordomar svarade: - Akta er, så jag inte går i land och
gällar er, era dumma bondhyvlar!
Då tystnade smädelserna, ty alla visste att Petter Lom stod för vad han
sade. En farlig karl i sitt slag. Han kunde slå volt och träffa sin
motståndare rakt i ansiktet med klackarna, påstods det i initierade kretsar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
