Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett skämt av Janson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT SKÄMT AV JANSON
- Tat inte så häftigt, Janson, men jag tror Janson så mycket jag vill.
Jag ville bara säja honom att i längden har det ingen välsignelse med sig
att smuggla och risken är för stor förresten.
- Nog är det till välsignelse för uppsyningsman och vaktmästarna, när
I gör det ena beslaget efter det andra, för den delen! Men kom inte å
schinera mej, era djävla snokar —
- Så, så, Janson, jag ville bara —
- Jag ger jäven i vad I vill, men jag vill att I ska veta hut. Stå nu inte
och var oförskämd längre, jäkla tuppkyckling, dä så jag vill kräks, när
jag sir på dej och kom ihåg att gubben Jansson håller att ta i än, för den
delen! Gå din väg för snart börjar jag se rött. Jaha, rör på hasorna och
stör mej inte i min lovliga näring, snokjävel!
- Ska nog ha ett öga på Janson, sade tulluppsyningsmannen och
loma-de av nedemot bryggan, där tullkuttern väntade. Janson spottade en
vackert lakritsfärgad krumbåge efter honom och återtog lagningen av sin
ålryssja.
Två dagar efteråt infann sig Zackeus Erikson på tullen i Tallsund och
begärde ett samtal med uppsyningsmannen. Han var mycket
hemlighetsfull och viskade att han ville tala i enrum. Nå det gick för sig. Han ville
inte att vaktmästarna skulle veta att han hade något med saken att göra,
för han ville leva i frid med sina grannar, men det stod inte rätt till ute
vid Lillharan. I dag på morgonen just i soluppgången när han rodde ut
för att ta upp strömmingsskötarna hörde han en motor utåt de där
krokarna. Han tog fram sjökikarn och såg att det var folk på Lillskäret. Då
slörade han i väg ner till Storkubben och gick upp till det vita märket och
därifrån såg han att det låg en stor motorbåt mellan Lillharan och
Lillskäret och folk var ute i en jolle och det såg ut som om de hade fiskat.
Och om en stund fick motorbåten till sjöss igen. Det var en riktig
snabblöpare, för det stod inte länge på förrän den försvann bakom
Skälkobbarna.
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
