Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det konstnärliga lättsinnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KONSTNÄRLIGA LÄTTS NNET
den gången i ett avlångt rum utan kakelugn, det hade väl varit någon
slags garderob en gång i tiden och allt vått bottenfrös under
vintermånaderna) hörde jag buller, skratt och bråk inifrån våningen. Jag tyckte
mig känna igen Ottos röst och gick in. Där satt han vid salsbordet med
en stor hummerburk framför sig och åt med någon gaffel, slafsade i sig
stjärtar och klor och rökte en stor cigarr samtidigt. Och runt omkring
bordet sutto värdinnan och hennes två döttrar drickande champagne ur
tjocka dricksglas. På bordet stodo nämligen tre flaskor champagne,
inköpta av Otto. Familjen var förövrigt mycket aktningsvärd - intet att
anmärka på - men den hörde möjligen inte till de ledande inom
Göteborgs-societén.
- Hör du Otto, sade jag, sedan jag gjort min komplimang för
kvinnorna, vet du inte att vi ä bortbjudna till Lennart i kväll? (Jag ljög, ty
jag ville rädda både Otto och familjen).
- Jo visst, men först måste jag äta.
- Kom nu, så går vi!
- Ali right, då går vi! Godnatt frun! Godnatt små fröknar!
Och vi gingo. Det var lördagskväll, gatorna voro fulla av folk, Otto
började sjunga Marseljäsen. Det kom polis, det blev uppträde och jag
hade ali möda att rädda honom. Jag ville föra hem honom till hans logi
hos släktingen, lyckades få honom upp i våningen och gick. Men jag
kände Otto. Alltså stannade jag i ett gathörn i närheten och väntade.
Mycket riktigt! Om en stund kom Otto ned och såg sig försiktigt om.
Jag rusade fram: - Har du inte lovat att gå och lägga dig?
- Jo det har jag, men jag är en förlorad son. Kan jag inte få gå ut i
stån?
- Nej!
- Ja då går jag och lägger mig.
- Lova det och ta i hand på det!
- Här har du handen!
Otto gick upp, men jag kände ju honom. Alltså stannade jag i en port-
30
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
