Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det konstnärliga lättsinnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET KONSTNÄRLIGA LÄTTS NNET
tå och han lämnade vår enkla våning nog så elegant med till och med ett
par blankskinnsskor, som Gustaf Ankarcrona glömt hos mig. Samt icke
utan två kronor i fickan att börja ett nytt liv med och grundlägga en
svindlande förmögenhet.
På gatan mötte han Otto.
- Det var fan vad du ser vräkig ut! Var har du fått din fina dress?
- Av Albert!
Otto rusade full av indignation hem till oss. Han var eldröd i ansiktet
och verkligt sittlich entrüstet. Han började andfådd: - Hör du, jag mötte
Johan nere på Drottninggatan, och det var fan vad han var uppriggad!
Hur fan kan du ge honom kläder, då du ser hur jag ser ut? Titta på mina
byxor till exempel! Och titta på min skjorta! Det är helt enkelt
oförskämt, då du och jag äro äldre kamrater!
Jag medgav det, men försäkrade samtidigt att jag inte hade mera
kläder att skänka bort - jo möjligen ett par byxor!
- Nå så ta hit dom då!
Jag hade verkligen ett par blå cheviotbyxor, som jag aldrig använt, ty
de voro alldeles nya. Han fick dem pius skjorta och krage. Han började
ögonblickligen kläda av sig, så att min hustru tog till flykten ut i nästa
rum. Otto var en liten man och mina byxor voro ungefär två decimeter
för långa för honom, varför han efter min anvisning vek upp dem. Just
då började det bli modernt med uppvikta byxor, åtminstone på
varietéer-na, men jag påpekade att han möjligen kunde säga till sin städerska att
klippa av dem ett slag och göra en ny fåll. Han lovade ordna detta och
lämnade mig i likhet med Johan försedd med två kronor som grundplåt.
Men Otto gick hela vintern med byxorna uppvikta på samma sätt,
ända tills det uppvikta av sig självt föll av honom som om han tappat
ett par manschetter.
Otto kom på en lastbåt till Calais och tog sig därifrån på obekant sätt
till Paris. Han hade väl fått sälja några teckningar till Strix eller någon
annan tidning. Eller kanske han målat något åt någon i Göteborg eller
32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
