Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mandus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MANDUS
’ackade h’å så bröts ’ön h’åv. Ja simmade h’ut h’å räddade h’åtta man,
för ja simmade värre h’än h’en skäl på den ti’n. Ja tog h’in luft h’å blåste
h’opp mäj, h’å sen fick ’ur många som ’älst ’änga sej på mäj. H’å så
småningom drev h’öllådorna h’i lann h’å vi bärgade. Den ’östen h’å vintern
drack ja väl minst tusen lass h’öl. Men kungen fick skicka h’återbud te
h’allt främmande, för ’an ’adde ju h’inge h’öl. H’å h’året h’äfter började
fransosen krig mä tyskarna för di fick h’inte köpa någe h’öl. Dä ’adde
ja supit h’ur–-men ja bjö’ ju h’också - fast dä mästa drack ja själv!
Så nog ’ar ja drucki h’öl, H’engström! Ho, ho!
- Dä fan, va Mandus ljuger bra!
- Hengström, dä finns h’en tidning som ’eter Sanningsvittnet - h’å ’an
som skriver h’i tidningsblana, skriver välan h’i den mä. Men
Sanningsvittne ska h’inte vara namn på h’ett tidningsbla - h’utan dä ska vara mitt
h’ärliga namn h’å min titlaturerning. Sådan h’är Mandus H’österberg!
Den som h’inte tror dä, ’an blir h’inte sali!
Jag har glömt att berätta att Mandus förde rakt vänsterben. Han hade
i ungdomen ramlat ned från en höskulle en sommarnatt, då man dansade
på logen. Han sökte en flicka som lovat möta honom däruppe. Han
vadade i höet och lockade som en gök och gick fram i mörkret och såg inte
luckan i golvet. Han trall ned mitt bland de dansande, och hans flicka
skrattade åt honom, där han låg och vred sig i smärtor - men den
följande scenen är väl för naturalistisk - alltnog - han piskade trots
benbrottet upp henne och gifte sig med henne året därpå. Jag såg henne för
många år sen. Hon var en gammal rynkig käring, oändligt blid och
hennes ögon hängde formligen fast vid Mandus, där han gick omkring i
stugan och stötte med sitt raka ben. Hon hade fått en läxa och kunde den
utantill. Mandus var en man!
- Ja ’ar vari h’oförnuftigt stark, sade Mandus. När jag h’exerte, så
drog ja h’opp ’ela regemänte h’i fingerkrok — h’ifrån generalen h’ända
ner te trumslagarpojkarna. Kungen var på slätten h’en gång h’å ’an sa
h’åt general Fejsack, som var den starkaste karen i Sverige h’å Norge h’å
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
