Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I skälisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SKÄLISEN
Jag sade till Österbom: - Nu stanna vi här. Jag tycker det är synd att
störa dem!
Österbom: - Engström ä en idiot! Ursäkta, men ja säjer som dä ä.
Titta på den där ståten! Han har välan minst femton pund späck på sej.
Å ska vi skjuta, så ska vi skjuta nu!
- Jag skjuter inte! Vänta åtminstone en stund till, Österbom!
Framför oss stod en skiva av is rakt upp ur den hopfrusna kanalen
mellan ett par iskäl. Jag sade: - Österbom, nu passar vi på, när dom vrålar
som värst och bryter av den här. Så delar vi på’n och kryper var och en
framåt med var sin isbit framför oss.
- Engström ä inte så dum, fast han ä ifrån stån, sade Österbom. Ja, vi
kryper framåt, men när ja ger befallning så skjuter vi bägge två. Skjut
han, Engström, te vänster, så skjuter ja te höger.
- Ali right, Österbom, men vi ska dröja med skjutningen.
Det är svårt att beräkna avstånd, när man kryper på is med hakan
närapå släpande på isen. Men vi voro väl ungefär trehundra meter från
skälarna, då vi först märkte något slags oro hos dem. En väldig ståte reste
sig upp, överlägset blickande åt höger och vänster. Österbom och jag
lågo som droppar, stilla och fridfulla. Ståten tycktes ge något tecken åt
hela skälsamhället och det blev tyst. De vita ungarna, som ännu inte skulle
kunna simma på ännu en vecka, kröpo till mödrarna och gnällde som
små hundvalpar. De skälpar, som ägnade sig åt kärlek, upphörde med
sina ljuva företag - och plötsligt försvann hälften! En brunn med ett par
hundra kvadratmeters yta fanns bakom en liten barriär av is. Den hade
vi icke sett, därför att vi krupit med våra hakor så lågt.
- Jäklar, sade Österbom. Nu sir Engström hur dum han har varit.
- Skrik inte, Österbom! sade jag, viskade jag, andades jag.
- Nu valsar jag in i högen, sade österbom - å–-
Men nu hade skälarna tydligen lukt av oss. Några väldiga hannar
gjorde vol ter och började släpa sig fram till den räddande brunnen.
Honorna vädrade ängsligt på sina vita ungar och sökte få dem med, sökte fånga
94
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
