Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPRÅNGMARSCH FÖR LIVET
Men vart skulle jag springa?
Det hade ju tagit några sekunder för Lind att komma upp på
banvallen, som var mycket hög och brant. Därigenom hade jag fått åtskilligt
försprång, kanske femtio meter — kanske ej så mycket. En sten susade
förbi mig. Jag tänkte: på banan klarar jag mig inte - jag måste in i
skogen. Och jag störtade mig utför banvallen, jag flög! Jag rann genom ett
videsnår och hörde en vild svordom bakom mig och en duns. Lind hade
snavat och huvudstupa rullat utför branten. I nästa sekund var jag på
andra sidan järnvägsstängslet och tog skogen an.
- Åjåjåj! hörde jag. Lind hade tydligen slagit sig. Men i nästa
ögonblick: Ja, gni du jävla onge, ja sa nok få tak i dek! Emellertid hade jag
vunnit några meter - och icke så få på grund av Linds missöde. Nu
hörde jag stängslet braka under hans tyngd.
- Ja slo näva blogia, din jävla onge, men di sa snart bli blogiare!
skal-lade det efter mig.
Men här kände jag till skogen och sökte dess tätaste snår. Jag
försäkrar att jag sprang! Vann min förföljare på mig eller ej? Jag vågade
stanna en halv sekund - jo, han var efter mig och på rätt stråt - jag måste
ta vägen åt Ebbarpsgölen, där gungflyet bar mig men inte honom. Men
det var ännu långt dit.
Jag vek av vinkelrätt från min kurs, och jag sprang ljudlöst på mina
bara fötter, vilkas vrister redan voro blodiga av enris och vindfällen.
Äntligen syntes gölens näckrosklädda yta mellan buskarna. Jag stannade åter
en halv sekund och hörde att Lind fortsatte i min förra riktning.
Men tänk, hur dumdristig en tolvåring kan vara! Jag jublade inom
inig, ty nu hade jag ordentligt försprång och kunde inte låta bli att skrika
ut min glädje.
Jag ropade något mycket naturalistiskt, som i översättning kan betyda
så mycket som: - Nu lurade jag dig allt! Ett ilsket vrål blev svaret: - Ja
om ja sulle gni tess ja do, så sa ja ha livet u dej, din oheringe!
Men rösten lät rätt avlägsen.
107
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
