Note: This work was first published in 1965, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN SPRÅNGMARSCH FÖR LIVET
men där jag låg. Men han kände inte trakten, ty han var från en annan
socken och kunde icke veta, att den väg jag tagit var den enda möjliga,
lian tänkte tydligen gå runt gölen. Jag såg honom ibland skymta bland
buskarna. Men vägen runt var mycket besvärlig och från andra stranden
var det dubbelt så långt till holmen som från den strand jag lämnat. Jag
beslöt alltså vänta, tills han hunnit gå halva gölen runt. Där måste han
i alla händelser stanna, ty där var gölens utlopp till den lilla sjön längre
bort. Om jag då sprang tillbaka samma väg jag kommit, skulle jag lia
en kvarts timmes försprång och vara räddad. Jag såg honom klättra över
berg och gå runt den förrädiska gungflyn. Stundom sprang han,
stundom gick han, ibland stannade han och gjorde tecken i luften med sin
en-påk.
Och när han äntligen hunnit dit jag ville, reste jag mig upp, skrek
fräckt HURRA och sprang, sprang!
Efter en halvtimme var jag räddad och hemma. Men jag hörde ännu
i öronen hans förfärliga förbannelser.
På kvällen hämtades han av fjärdingsmannen. Man hade fått reda på
att han var en mycket farlig dåre, som redan förut suttit på hospitalet.
Och vid hemkomsten hade galenskapen brutit ut som aldrig förr.
Grannarna måste binda honom.
Men så som den dagen har jag varken förr eller senare sprungit. Hade
jag fortsatt i rörelsens riktning kunde det ha blivit en god maratonlöpare
av mig.
Gamle doktor Wiborgh i Eksjö, som var järnvägsläkare och
undersökte Lind, tog mig först i kalufsen och skakade om mig en stund, men
sedan sade han: - Det var tur för dig, min gosse, att han inte fick tag i
dig, ty då hade du varit död nu. Men det var tur för järnvägen att du
gav honom "elektris" på ditt särskilda vis. Ty annars vet ingen vad han
kunnat ställa till. Men gå nu inte och tro att du duger till läkare för det!
Nöj dig med att rita gubbar!
(1923)
IIO
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
