Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Westermarck, som på clen yngre
kvinnogenera-tionens vägnar framförde ett vördnadsfullt och
varmt tack till Adelaide Ehrnrooth för vad hon
givit sitt lands kvinnor genom att outtröttligt,
storsinnat och varmhjärtat föra deras talan, och
för vad hon genom sitt föredöme blivit för dem
genom att visa, huru en stor sak måste omfattas
för dess egen skull, utan hänsyn till möda och
svårigheter, som måste övervinnas, eller till det
personliga behag eller obehag det kunde vålla,
eller den personliga nytta eller skada det kunde
medföra.
Adelaide Ehrnrooth svarade med följande
karakteristiskt livfulla ord:
Rösten bokstavligen sviker mig på allt sätt,
liksom ock förmågan att i ord uttrycka den
tacksamhet mitt hjärta känner över den hyllning, som
kommit mig till del på min sjuttionde födelsedag.
Ty jag frågar mig själv allvarligt — varmed
har jag förtjänt allt detta? Vad stort har jag
gjort? Ingenting annat än uttalat högt, vad
tusende, sinom tusende ädla, begåvade kvinnor
tänkt och tänka, fastän de alltför lydigt ställt
sig till efterrättelse förmaningen: ’kvinnan tige
i församlingen’. Jag var ej bland de lydiga. Nej,
jag vågade (om jag så får uttrycka mig) tala ur
skägget, när jag fann det nödigt. — Naturligt
var ju att jag därför fick uppbära sträng näpst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
