Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kautuas grundläggare grefve Creutz dog 1698 och bruket
öfvertogs af hans son, sedermera öfverstelöjtnanten vid
lifdra-gonerna Claes Creutz, men upptagen som denne var af krigiska
värf, kunde han icke egna mycken tid åt brukets skötsel. Då
han år 1700 drog ut i fält, pantsatte och förskref han den 23
juni nämnda år bruket med rusthåll och kvarnar till handlanden
Paul Timm i Stockholm mot af denne försträckta 4,000 daler
kopparmynt. Till säkerhet för detta lån fick Timm inteckning
i Kautua bruk den 20 juni 1701 samt sedermera trenne
uppbud 1703.
Det var oroliga tider med krig och örlig, alla arbetsföra
män fördes till Karl den tolftes krig och stora ofreden stod för
dörren. Den försigtiga svenska handelsmannen ville icke riskera
sina kapitaler i ett finskt, för honom främmande företag.
Hammaren stod och något tackjärn hade på tvenne års tid ej
anskaffats till bruket. Mest ledo brukets arbetare, hvilka då hade
hvarken arbete eller någon inkomst.
En litet bättre tid randades för bruket, sedan Claes Creutz
1706 stupat vid Fraustadt och bruket öfvergått till Timm, som
emottog detsamma af sterbhuset som betalning för sin fordran.
Samma år meddelades honom däruti immission af landshöfding
Jacob Bure.
Följande år kom hammaren och ena härden åter i gång.
Smidesdriften var dock äfven därefter obetydlig. Strax då
Timm tillträdde bruket, inföll ett dåligt år, och spannmål
måste för dyrt pris anskaffas för brukets behof. Under den
påstående krigstiden var där brist på arbetsfolk, de närmare
belägna skogarna voro genom kolande utödda och den fjärmare
boende allmogen var både ovan och ovillig att kola, en
olägenhet, som icke ens i senare tider kunnat helt och hållet afhjälpas.
Slutligen led bruket af den olägenheten att det icke fanns
någon sommarväg till dess lastageplats Raumo, så att allt tackjärn
som »med mycken hazard och kostnad» för brukets räkning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
