Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XIV Johan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den 17 april s. å. gaf han honom befälet i Vendée, då Bernadotte
hade att fullgöra det svåra uppdraget att skydda och återbringa till
ordning Frankrikes af fienden utifrån hotade, af inhemska partistrider
söndrade västra landskap, och med drift och allvarlig foglighet utförde han
detta värf.
Då Bonaparte såsom kejsare, under namn af Napoleon I, uppstigit
pa Frankrikes tron, utnämnde han Bernadotte till marskalk den 19 maj
1804. I juni s. å. gaf han honom det militära befälet i det från England
eröfrade Hannover, hvilket land Bernadotte som generalguvernör styrde
på ett sätt, som många år därefter bevarades i det hannoveranska folkets
minne.[1]
På hösten 1805, då Napoleon uppbröt från Boulogne, fick
Bernadotte order att med den i Hannover förlagda franska hären tåga till
Donau. Han gick genom Hessen öfver Wyrzburg, samlade den genom
österrikarnes infall i Bäjern skingrade bäjerska arméen, inryckte den 12
okt. i Mynchen och jagade bort österrikarne. Efter att hafva bidragit till
den österrikiske generalen Macks kapitulation vid Ulm den 17 okt. gick
Bernadotte öfver Inn, bemäktigade sig Salzburg samt inträngde i Böhmen
och Mähren, under det att Napoleon tågade mot Wien. I det beryktade
»trekejsareslaget» vid Austerlitz den 2 dec. 1805, i hvilket Napoleon
öfvervann kejsarne Frans II och Alexander I, tog Bernadotte en ärofull del,
i det att hans krigare — »den stora arméens första kår», såsom Napoleon
själf hälsade dem — utförde en för slagets utgång afgörande rörelse.
Under det därpå följande korta fredslugnet erhöll den bepröfvade
krigaren en ny utmärkelse, då han den 5 juni 1806 af Napoleon, sedan
denne låtit kröna sig till konung af Italien, upphöjdes till furste af
Ponte-corvo.[2]
I det fälttåg, som på hösten 1806 öppnades mot Preussen, blef
prinsen af Ponte-corvo af Napoleon åter anlitad som kårchef. Han slog
preussiska arméens avant-garde vid Schleiz och vann den 17 okt. en
lysande seger vid Halle (s. 15), som var försvaradt af en starkare (sachsisk)
armékår än prinsens egen. Härefter förföljde han general Blücher — en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
