Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Oscar I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OSCAR I
På vägar, icke först af honom valda,
— I politiken ligga många skilda —
Han visste dock att träffa sitt: hvartåt;
Till hälften blott de äro än förtaida,
Hans vandrings äfventyr, för oss ej spillda,
Dock veta vi om målet för hans stråt,
Att det var svenskt; bland vådor och försåt
Han vann det trots mång spådomsdyster fåglalåt.
När mest vi tviflade, när minst vi visste,
Han mera svensk, än nånsin, gick sina bana,
Fast ej han sade mången, hvart han gick;
Om rätta vägen tog han icke miste,
F"ast han lät ingen sitt kompasstreck ana,
— Det var nu hans metod, hans statsmans-
skick! —
Att han ett bifall mindre därvid fick,
En misstro mer, det vilseledde ej hans blick.
Vi älska många mer det öppet djärfva,
Den kraft, som med trumpetarn vid sin sida
Tar jägarkedjan med sig »en a van t!»
Dock låter ära sig också förvärfva
Och ny terräng med annat sätt att strida,
Med mera fyndig plan än vapenklang,
Och det var hans förtjänst, hans chefstalang
Att vinna, fast, ur skidan aldrig svärdet sprang.
Från denna punkt, där senast han sig ställde
Med fotfäste på klippfast svenska grunden,
Han kastade en blick kring Nordens rund,
At bröders land med än ej stadgadt välde,
At brödrakung med ena foten bunden,
Och öfver skogar, slätter, haf och sund
Han såg — en underbar och helig stund! —•
In i den framtid, hvilken slumrar än sin blund.
Det var hans sista syn, en stor och präktig,
Ett aningarnas sköna panorama,
Han njöt däraf ett dyrbart ögonblick;
Men re’n hans hand var domnad, mer ej mäktig
Att gripa in i händelsernas drama,
Och nästa stund han själf att slumra gick;
Han hade skymtat dock — säll han, det fick! —
I blånadt fjärran Nordens nya samfundsskick.
Vi drömmare, vi svärmare, vi dårar,
Som tro på något mer än stundens skiften
Och bryta malmen till en framtids gull,
Vi — när oss mycket trycker, mycket sårar —
Vi minnas det vid denna öppna griften,
Att han, som snart är blott en handfull mull,
Han var dock själf af dessa drömmar full
Och fridlyste, hvad andra vilja slå omkull.
Vi minnas honom, att han för idéen
Bar aktning och förstod, hvad tiden ville,
Och gick, om än betänksamt, fram med den.
Tälj furstelängden, läs världsepopéen,
Du finner härskare med kraft och snille,
O, huru få du finner tidens män!
Knappt är där en, de nya tankars vän,
Då hos de hundra idelt gammalt går igen.
Vi minnas, att med kärleksrika händer,
I tidens jordmån, uti brutna marker,
Han äfven lade månget ollon ned;
Däraf skall växa skörd för Nordens länder,
Och så skall Oscars bild ibland monarker
Som odlingsman stå i det första led;
Så utan bragd hans lefnadsdag ej gled,
Och den var god, om än ej blixtens glans den
spred.
Historien dömer efter andra lagar
Än ögonblicket med de skilda sinnen
Och mäter med ett annat ögonmått.
Dock re’n i dag, som i en framtids dagar,
Hör den till våra lyckligaste minnen,
Hans saga, alltför hastigt afklippt blott,
Och på sin kista sällan någon drott
Har mera välförtjänt sin eklöfskrona fått.
Frid med din skugga! Tack för hvad du gifvit,
Ej några bländande men många goda
Kapitel af vår yngsta sagoflock!
Vår häfd har blad alltnog, dem svärdet skrifvit
Med röda drag, —- bedriftens fingrar bloda —
Nog af epik, af tragedier ock;
Och jämväl du skall ha din ära dock,
Du Fredens konung med förtidig silfverlock!
(Ur Göteborgsposten d. 27 juli 1859, m. fi.).
Folkesorg.
Af
H. Ibsen.
Nu bærer Kirkeklokken Bud
Vidt over Fjord og Fjeld;
To Frændefolk i Sørgeskrud
Ta’er med sin Drot Farvel.
I lönlig Ro, paa alfart Torg
Er Tanken een idag, —
Fra Bjelkehus og Kongeborg
En Æt i Graad, to Folk i Sorg
Om Oscars Sarkofag!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
