Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Prins Carl Oscar, hertig af Södermanland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
carl oscar, hertig af södermanland
301
lyckosam, Som hägn åt skilda trakter gett, Nu vuxit hop till ett». Vid
de akademiska högtidligheterna i Land den 3-4 maj talade H. M. Melin
och G. Ljunggren.
Sign. Wilhelmina (Stålberg) skref en vacker visa, hvilken här kan väl
förtjäna plats:
Älfvorna, saga för prins Carl Oscar.
I sin vagga låg Carl Oscar, Nordens allra yngste prins.
Drömde stilla om den ljusvärld, som blott späda barnet minns,
Värld af solar och af stjärnor, där han nyss en ängel var,
Tills en purpurkantad guldsky honom ned till jorden bar.
Ty vi alla — enligt skalden — vistats i en högre sfär,
Där det var oss godt att vara . . . allt var skönare än här.
Men på lifvets töckenbana hafva vi den världen glömt,
Och bland röster ingen hviskar om hvad vi i vaggan drömt.
Nu dock drömmar, oskuldshvita, rosenröda, himmelsblå,
Lekte kring Carl Oscars vagga; och en pall, med stjärnor på,
Väfde de af luft och strålar, regnbågsglans och blomsterdoft;
Hvälfde den utöfver vaggan, som ett litet himlaloft.
Och ifrån det löftet kommo liksom fåglar, två och två:
Men — när närmare de kommo — syntes de som älfvor små.
Ja, älfkungen med sin drottning och sitt hela hof till vakt;
Alla klädda uti gala men med största högtidsprakt.
Och de trädde fram till prinsen, nalkades hans lilla bädd,
Hvilken strax, i ögonblicket, blef med friska rosor klädd.
Och de späda hofmän ringde uti blomsterklockor blå:
Härligt klingade det ljudet, var så ljuft att höra på.
Nu till liten prins han talte, alla älfvors lille kung;
Och det lät som när sefiren ilar öfver gräs och ljung,
Som när källan sakta flyter öfver våräng sammetsgrön,
Som när fjärilvingens susning stör en blommas morgonbön.
»Furstars ättling! — så han sade — hyllning tag utaf ett folk,
Som förr ägt sitt lof i sagan och naturen själf till tolk,
Men som nu, då sekler svunnit och då allt förändrat sig,
Flyktigt och beledt, blott äger skogens, klyftans dolda stig.
Blott i tysta månskensstunden våga vi oss sakta fram,
Att en dans i gräset hålla, glädtig men dock allvarsam.
När den första stjärnan bleknar, skynda vi oss bort igen;
Men en ring på gröna planen vittnar, att vi lefva än.
Lyktad är dock nu vår ringdans i den stilla midnattsstund,
Sedan hösten utan skoning sköflat äng och fält och lund.
Men till våra klyftor trängde jublet utaf Sveas fröjd,
Och till staden vi oss smugit . . . upp till kungaborgens höjd.
Hell Carl Oscar, späda telning af en älskad kungastam!
Må din lefnad blifva fridfull, ljus och lång och lyckosam.
Blif de båda folkens hugnad, såsom deras hopp du är . . .
Dina anförvanter värdig, såsom du för dem är kär.
Ha! du ler! — då vill jag ofta komma till dig, i din dröm,
Tala med dig om en framtid, full af lycka och beröm.
Kring din vagga vill jag sväfva med min drottning och mitt hof.
Ack, det är, ty värr, ej länge som vi därtill äga lof.
Ty en högre makt oss jagar: — Hvita Krist skall komma snart,
Och hans stjärna då skall tindra för ditt öga, skönt och klart.
Glorian från hans rena panna, skenet från hans töcnekrans
Skall dig säkert glädja mera än vår lätta älfvedans.»
Så han talte, älfvors konung. — Och nu slöto de en ring
Kring den späde prinsens vagga . . . och de svängde däromkring,
Tills i rymden de försvunno, liksom ljusets stråle far,
Snabb men tyst och knappast anad af den luft, som honom bar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
