Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Djupt i skogen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud, som hafver barnen kär,
Se till mig, som liten är.
Hvart jag mig i verlden vänder.
Är jag alltid i Guds händer. Amen.
Sedan den lilla bönen var slut, föll hon åter
tillbaka på sin trånga halmbädd och sof lugnt och stilla.
”Ja se, hon hade bönen på samvetet, och derför
kunde hon inte sofva tryggt, förr än hon läst den. —
Nu skall herrn se, att hon sofver lugnt hela natten.”
Det var sanning i dessa ord; hon sof lugnt och
stilla hela natten, den lilla Guds engelen, på hvars
finkänsliga samvete en försummad bön vägde med
cent-nertyngd. Vi bli härdade, sedan vi bli äldre.
Brasan kolade ner allt mer och mer, och ingen
kastade på ny ved. Både kolaren och hans gäst hade
uttröttade somnat på hvar sin sida om spiseln; ty der
var varmt och lugnt derinne i stugan och desto mera
lugnt, som man hörde huru stormen tjöt derutanför,
huru det pep i skogen och yrsnön slog mot det lilla
fönstret.
Dagen hade ej ännu stuckit in genom de
öfver-frusna rutorna, då kolaren vaknade; ty det hade
blifvit kallare i stugan, emedan man ej stängt spjället,
utan somnat ifrån hela härligheten. Han lade derföre
ånyo på brasan, sedan han, efter otaliga misslyckade
försök, fått eld i tundret och tändt en tjärsticka af de
många Stina spingat af ”tyret” och, för att riktigt torka,
lagt i spisbänken. Snart sprakade brasan och den
resande vaknade. Der uppstod åter samtal; men
främlingen afbröt ofta sitt tal för att betrakta det sofvande
barnet; ändtligen tog han upp en aflång bok, som han
hade i kappfickan, spetsade en blyertspenna och
tecknade det lilla, lugna barnansigtet, på hvilket sömnen
bredt sin slöja.
Kolaren betraktade under tystnad hans arbete.
Ändtligen kunde han ej längre tiga, utan började: ”hm,
jag tror det blir flickungen, hå så likt, precis den lilla
näsan och kinderna och en riktig haka; det är också
en konst att kunna så der rita af folk.”
”Åja, tycker du än det blir likt?” frågade
främlingen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
