Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
pröfningen gå längre. Låt henne icke längre leka med
det heligaste, det enda jag eger, mina föräldrar, mina
stac,kars föräldrars minne! Det är jag, som skall
försvara det. Jag är dem ansvarig för hvarje
beskyllning jag ej vederlagt, hvarje hån jag ej tillbakavisat.
Lär mig tålamod och gif mig mod att kämpa en god
kamp.”
Vid middagen var patronessan åter frisk och glad.
De vackra ögonen strålade af lycka och qvickhet.
Infall på infall regnade. Hon var munterheten sjelf.
Kammarjunkaren skrattade; men Berndtson teg och
såg tänkande framför sig. Patronessan låtsade om intet,
berömde hans tafla som ett mästerstycke, yttrade
några vackra tankar öfver martyrens himmelska mod
och vidrörde i förbigående, att hon skulle skänka lilla
Stina nya kläder och hennes föräldrar en ung ko samt
litet mer bete.”
”Ni är en engel i era tänkesätt”, sade
kammarjunkaren. ”Om qvinnoliniens bedrifter kommo in
i Matrikeln, skulle ni få namnet af den ”allt
uppoffrande qvinnan.”
Emilia tyckte att ett hånlöje smög sig kring
gubbens mun; men det var troligen ett misstag.
Emilia var i högsta grad nedstämd. Så klart hade
ännu aldrig hennes öde visat sig för henne. Nu först
kände hon sig riktigt nedtryckt och olycklig. Hon fann
nu att hon verkligen utgjorde en stötesten för sin
styf-mor, att hon aldrig kunde vinna försoning, då hennes
närvaro sårade ett egoistiskt hjerta på dess ömmaste
punkt. Och hvart skulle hon fly, fattig, hjelplös, på
sätt och vis sin styfmors lifegen, ett stackars barn,
som lefde på nåder och som måste betala det
tryckande beskyddet genom att tåligt fördraga, att man
föraktade hennes föräldrar och stälde deras dygd fram
som ett fel. Har någon känt hvad det vill säga att
ligga moraliskt bunden inför en fiende, som med kallt
hån sliter sönder, sammanpressar och krossar hvarje
känslosträng? Den vet också hvad Emilia måste känna,
då hon säg sin aning upphöjd till visshet.
Ännu en olycka förenade sig med den gifna och
Altartajlan. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
