Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Taflan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han gått för nära sensitivan; hon drog tillsammans
sina* nervrika blad.
”Jag reser i morgon bittida, fröken Emilia”,
återtog han. ”Jag ville taga afsked af er, se er ännu en
gång — kanske för sista gången.”
*För sista gången, herr Berndtson”, sade hon
med en mild dragning på munnen, ”och ni har ju
sjelf målat, huru Stefanus såg himmelen öppen — vi
råkas nog alla till slut.”
”Ja, fröken, vi råkas till slut7’, sade han, ”men
det är ej i detta lifvet.”
"Tror ni ej det?” frågade Emilia. ”Tror ni då
att detta lifvet är något annat än en början blott?
Men”, afbröt hon sig hastigt, ”vi gå nu in i lärda
ämnen, det var ej min mening. Farväl, herr
Berndtson! Jag kommer ihåg er på altartaflan, der ni målat
lilla Stina som en liten engel i skyn; den engeln skall
bedja för er och — och oss alla.”
”Farväl, fröken Emilia, farväl”, sade ynglingen och
räckte ut sin hand, utan att fatta hennes. Då lade
Emilia sin hand i hans och såg honom så godt och
gladt in i ögat.
”Farväl, Berndtson, farväl! Tänk också på mig,
när ni sitter och skapar. — Tänk då på att ni har
en vän mera här i verlden, än ni ägde förut! — Se
så, gå nu!” tilläde hon och drog sin hand tillbaka.
"Vi böra ej fördröja afskedet; det gör oss ondt bägge
två; gå! gå!”
Men ynglingen gick icke utan stod qvar, som om
han blifvit fasttrollad. Flickan gick till fönstret och
såg öfver jalusierna ut i den mörka qvällen.
Det var en stunds tystnad. Den lilla
bordstudsa-rens pickning hördes tydligt och ensamt i rummet.
Berndtson ansåg sin mission slutad, men han kunde
ej gå derifrån, knappt komma från stället. Ändtligen
gjorde han våld på sig sjelf och gick mot dörren; men
vände genast om och stod bredvid Emilia: ”Ännu en
gång farväl, Emilia!” sade han sakta med en af
känslor darrande röst, ”farväl!”
”Gå! blott gå!” sade Emilia, ännu alltid vänd
mot fönstret; men rösten var bruten och osäker.
Som fattad af en plötslig tanke, en instinktkänsla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
