Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogstorpet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Hm, så många påhitt de förnäme ha att roa
sig både då de äro små och stora71, sade han och
stoppade in sakerna åter i skrinet; ”men lilla Stina
kan nog behöfva det i sin enslighet, hon stackare,
det visste nog fröken — åh, hon känner på sig att
det gör godt att hjelpa den fattige och trösta den
sorgsna.”
Ändtligen gick han upp till Skogstorpet. Gamla
mormor märkte ingenting ovanligt på Stolten; men
lill-Stina ropade strax:
”Mormor, nu är gamle Stolten glad; det ser jag
på hans ögon.”
Barnet hade rätt; ur gubbens rödsprängda ögon
lyste en innerlig belåtenhet.
”Hvar är Anders?”
”Jo, han är ute vid gärdesgården”, sade mormor.
”Jaså”, och dermed vandrade han dit.
”Du skall se att kyrkvärden skall få en lång näsa”,
yttrade han. ”Visste inte Stolten råd? Jo, visste han
så. — Den är en narr, som tar Stolten på den qvist
man sätter honom.”
”Har du talat vid kyrkovärden då?”
”Tala vid honom? Nej, tvy vare den som kostar
krut på döda räfvar — nej, bättre upp. — Ser du,
här är pengar som gräs, med dem skall jag slå
honom i näsan, den blodsugaren — inte skall han få din
ko; mjölk skall din flickunge få till döddagar af gamla
kossan, och fisk skall hon få af gamle Stolten och
ingen nöd skall hon lida och inte skall du gå och hänga
hufvudet heller.”
Underrättelsen om att skulden blef betald gladde
Anders långt mindre än fader Stolt beräknat. Gubben
hade nämligen i alla sina dagar lefvat som ungkarl och
hade ingen föreställning om hvad det är att äga ett
barn och se det falla ett offer för sjukdom och elände.
Detta gjorde att gubben, som till naturen var tämligen
lättretlig, blef ond på sin vän Anders och vände
honom ryggen och gick upp till lill-Stina, till hvilken
han lemnade skrinet. Det blef en glädje. Barnets
matta ögon glänste af fröjd, då hon fick se de ståtliga
dockorna och den lilla boken. Stolten såg på en stund
för att få sig en droppa med af barnaglädjen, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
