Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Embarkering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
grarne, af äran och af en Virgilius som besjöng de
olyckliga.
Det var en nödens tid, derför uppoffrade folket
allt. Utskrifningarne blefvo allt mera stränga och det
lydde på ”allt förstfödt” skulle ut för att försvara
”konung och fädernesland”; fastän dessa ord aldrig
mindre än då hörde tillsammans.
Det var en afton om våren 1808. — En hop gamla
skutor lågo vid skeppsbron för att öfverföra det
landt-värn man kunde sammanskrapa; de sågo så ängsliga
ut, de gamla, eländiga skeppen, som efter ett
långvarigt regn nu först begagnade en solglimt på qvällen
för att torka sina lappiga segel.
Johanna Berndtson, den unga, glada sömmerskan,
satt i sin lilla kammare och blickade med de vackra
ögonen ned öfver staden och bron, der allt rörde sig;
men ej som vanligt de raska sjömännen, utan ett slags
militär i grå kapotter och med ”sultaner” på de
runda höga filtkasketterna, sågo ut som lifdömda
fångar i stället att de skulle vara Sveriges modiga
ungdom.
Att komma in vid landtvärnet var redan något
som spridde modlöshet i hvarje bröst; ty att dö med
äran ville alla; men att dö onödigtvis, blott för ro
skull, endast för att tjena som offer åt förvirringen och
kabalen, fruktade alla.
Johanna var den dagen icke vid riktigt godt mod;
också hade allt gått mot alltifrån morgonen. Den
lilla kaffekoppen med de granna ritningarne på, som
hon ägt från sin barndom, hade hon slagit
sönder i kanten; det var ett tråkigt omen. Det hon sytt,
hade hon skarfvat rasande, så att hon måst taga upp
sömmen. Lilla Pipi, grönsiskan i buren, satt rund
som ett klot och mådde bestämdt illa, fastän Johanna
redan lagt ett par strån saffran i glaset som läkedom.
Det hade regnat hela dagen och nu, fastän solen sken
upp, låg der något vått, otrefligt, sömnigt och dystert
öfver staden, som låg der nedanför insvept i sina
rökskyar lik en dödens stad, der blott några spöken
vankade.
Också var det ej underligt, att allt detta föreföll
Johanna dystert, ty det var en orolig tid. Madamen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
