Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Embarkering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då satte sig Johanna upp, kastade de ringlade
lockarne ur ansigtet, knäppte ihop händerna och sade:
”Således alldeles ensam — desto bättre — desto bättre.
Nu är det bra igen, Gustaf — nu går det så tokigt,
att det måste gå väl på slutet. Vet du, jag tror på
att Gud alltid låter oss bli så der lagom olyckliga;
inte tar han det sista; nej, det gör han inte —
således — nu är allt bra; ty nu är det alldeles rasande.”
”Ja du, Johanna, du tar således saken lugnt?”
frågade Gustaf forskande.
”Lugnt? Åja, så der — som du ser. Vet du, jag
blef verkligen lugnare, när du sade, att min bror, som
jag’håller så mycket af, också skall ut. — Jag vet ej
hur det kommer sig; men så är det verkligen. — Nu
håller jag på att skratta åt att jag var så dåraktig
att frukta för ett krig; det är ju bara lappri. —
Öfverallt går döden på rof och icke mer i ett krig än här
hemma — hvar menniska har sitt mått.”
”Ja, Johanna, då kan jag säga dig allt.
Berndtson går ut; men han får troligen något befäl vid
landtvärnet. Jag står vid hans kompani; men blif ej
ledsen.”
”Nej bevars, jag är lugn som du ser” — yttrade
Johanna med sitt vanliga smålöje. Hon hade två
sorger, som vägde lika — det var således nästan jemn-
vigt och hoppets dufva kunde med ett enda oljoblad
komma de bägge sorgerna att svigta. Några ögonblick
derefter var Berndtson der.
”Hon vet allt”, sade Gustaf Lönner till den
inträdande vännen.
”Ja, jag vet allt”, upprepade Johanna, ”och nu så
blir jag då ändtligen af med er bägge på en gång”,
tilläde hon liksom skämtande. ”Nu får jag sitta här
uppe i höganloftet och titta och vänta tills ni komma
igen. — Nåja, kära Gustaf, nu ser du ju att jag är
rask och glad igen; det är blott emellanåt vi flickor
ta illa vid oss.”
”Åh, alldeles ensam skall du inte bli, kära Johanna”,
sade Berndtson. ”Ser du, jag har målat tvä porträtt,
ett af mig sjelf, ett af Gustaf; dem skall du sätta upp
på hvar sin sida om spegeln.”
”Tack! och så när jag speglar mig, sitter jag mel-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
