- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
162

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En audiens - Patronessans salong

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Ers majestät”, yttrade regeringsrådet, ”se dessa
tårar i en gammal mans ögon. Må de inför Gud vittna
huru högt, hum innerligt jag brinner af underdånig
tacksamhet och kärlek för min ädle, min
alltuppoffrande konung.”

”Alltuppoffrande! — Ja, ni talar som en siare”,
inföll konungen med ett sorgligt, ett tvunget smålöje.
”Farväl med er; Gud vare hos er.”

När Abelung kom åter ut, hviskade han till
kammarherren: ”Hans majestät är inne på det andliga
gebitet — nu kan man passa på.”

En axelryckning blef svaret.

*


Patronessans salong.



Några dagar efter denna händelse hade
patronessan Stjernros främmande; der rörde sig en mängd
personer i den rikt eklärerade våningen, men en hvar
märkte att kammarherren Gabriel Ljungsköld
beständigt omgaf den vackra värdinnan och att lagmannen
icke mera visade sig.

Emilia hade blomstrat upp. Hennes ögon lyste
af en egen slags innerlig fröjd, ty hon fick nu efter
många års skilsmessa träffa sin bror; det var en
nästan ny bekantskap, men det var ändå hennes bror.

De sutto försänkta i ett lågt samtal; på brödrens
panna sväfvade ett tungt moln, ej af missnöje, men
af sorg. Han kunde ej upphöra att tänka på sina
kamrater, som kämpade med elände, köld och hunger
och kämpade förgäfves för konung och fosterland.
Han kände en förebråelse att han, han ensam af dem
alla skulle sitta i lugn i en rikt upplyst salong, hvila
i en mjuk vällustig sammetsklädd stol, under det att
de andre lågo på snön. Han längtade tillbaka för
att dela farorna och det enda som uppehöll honom
var, att han inom några dagar måste åter ut för att
från konungen medföra nya ordres; han bad i sitt
sinne att de skulle vara sådane att de räddade
återstoden.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0166.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free