Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gabriel och Theodora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
När kammarherrn gått, satt Theodora en stund
i tysta tankar och stirrade framför sig i golfvet; men
snart steg hon upp och gick några hastiga slag öfver
rummet.
”Jag vet ej hur det är med mig emellanåt”,
yttrade hon ändtligen, stannande och strykande med
händerna bort lockarne, liksom för att afkyla tinningarne.
”Det är liksom jag förlorade balansen ibland. Jag
står så fast eljest, jag står liksom på en vid
fotställning — derutanför är afgrunden, det vet jag och
derför går jag aldrig nära kanten; jag håller mig midt
in i verlden bland menniskorna, jag står i midten;
då förefaller det mig liksom Emilia skulle med en
skarp vinge skära bort hälften af mitt fotfäste, så att
jag plötsligen står vid kanten och ser ner i djupet —
jag drar mig tillbaka, allt mera skär hon bort och
slutligen står jag på en smal kant med omätliga svalg på
begge sidor om mig. Skär hon mera, så faller jag.”
Hon gick åter några slag, sedan kastade hon sig
i länstolen.
”Ba, den der idéen om afgrunderna har jag fått i
någon tysk roman, der en stengetsjägare omtalas; att
stå så der på en bergskant och svindla öfver djupet
— hu! hu! det är fasligt. Och så vara sammanläst
med en som ovilkorligen drar med sig allt nedåt —
hu! det är rysligt.”
”Tyst, tyst”, återtog hon efter en stunds dystra
tankar och tryckte begge händerna mot bröstet, ”var
stilla, det är ingenting. Så der har det alltid varit,
jag har aldrig vetat hvad glädje vill säga. Fröjden
skall komma af sig sjelf — det har aldrig händt mig;
jag har metat efter lycka, och se något tungt har
hängt vid refven — en guldfisk — ryck till, så har jag
honom, det var ett ögonblicks fröjd, en aning deraf
— och jag ryckte upp refven och fick — en gammal
sko, en trasa, i stället, ha ha ha, så der står det till
med våra fröjder.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
