Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kammarjunkarens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag skall hoppas det bästa; så har jag hoppats hela
tiden, men det har blifvit allt sämre och sämre — nu
börjar jag att tvifla på min goda lycka.”
”Det är omöjligt att tiga”, yttrade
kammarjunkaren. ”Jag kan det ej, min uppsyn förråder mig.’1
”Men ni får inte tala, hör herr kammarjunkare,
ni får inte tala; jag får, jag kan icke göra Johanna
den sorgen. — Nej, det var dumt af mig. Hur skulle
det gå, hon med Qtt så häftigt, barnsligt sinne — ånej,
hon kunde bli galen både af glädje och sorg. — Ni
tiger således”, tilläde han och kramade
kammarjunkarens hand; ”lofva mig att ni tiger.”
”Ja, jag finner att ni har rätt.”
”Ja just så — se nu, det var en lycka att jag
kom ifrån min första tanke; nu går ni hit till mig, ni
följer mina öden, ni tar reda af läkaren, om der är
något hopp, ni säger mig rent ut hvilket; jag är inte
rädd för att dö — nej bevars, fast det just nu skulle
vara litet försmädligt; men får jag hopp, så skall
glädjen öfver att få se Johanna frisk och glad och
oskuldsfull och vänlig som förr sitta bredvid sängen bota mig.”
”Och ni fruktar ej att träbenet — — — ” inföll
kammarjunkaren småleende.
”Träbenet? Ånej, Johanna håller af mig, men
inte mina ben”, småskrattade Gustaf.
”Än din mor, Gustaf?”
”Åjo, gumman har det bra nog, säger
vaktmästaren, och dermed är jag nöjd. — Hon får ingenting
veta och derföre har jag blott på omslag frågat efter
madam Lönner på söder. — De känna gumman, men
de veta ej att jag är hennes son. — I går sågo de
henne köpa körsbär på munkbron, hon kan således
både gå och se och tycka om körsbär; hon har
lugnat sig, så att hon bör inte veta något. Ser ni, herr
kammarjunkare, blir jag bättre, så fira vi högtid,
Johanna på ena sidan af sängen och min mor der midt
emot — det är ju”, tilläde han och drog på munnen,
”blott ett ben de skola läka.”
”Jag måste då tiga”, sade kammarjunkaren; "jag
vet ej någonting svårare än just nu att göra det;
emellertid finner jag att du har rätt, käre Gustaf; d?t är
likväl hårdt, tycker du ej det, att ligga blott några
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
