Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Malma prestgård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hufvad och fryntlig, för att ta emot sina
sockenherrskap eller sin broder komministern eller kommissarien
med familj. Alltid skall far taga emot, om han icke
är rätt gammal eller skröplig, då adjunkten eller vice
pastorn gör les honneurs och står som ett tändt ljus
på trappan. Nu måste prosten sjelf åstad och det
. skedde.
”Välkomna, mitt herrskap”, sade gubben vänligt
och artigt, ty pappa hade lärt att skicka sig, då han
i tiden var informator hos grefve von M.
”Det var länge sedan jag sist var här”, yttrade
kammarherrinnan Ljungsköld, under det att prosten
hjelpte henne ur vagnen. ”Allt är sig likt här i
prest-gården, sjelfva stora hund lefver, hur heter han nu
igen?”
”Passe, hennes nåd, ja, det är en präktig hund,
inte vågar någon tjuf hit, och när vi släppa honom
lös, så kan mors väfvar ligga så säkra på bleket, som
om de lågo inom lås och nyckel. — Mjuka tjenare,
herr kammarherre; fägnar mig att göra bekantskap”,
fortfor prosten mera stel och ceremoniös än förut.
”Fägnar också mig att bli bekant med er, min
bäste herr prost”, yttrade Gabriel och smilade.
Samtalet fortsattes så godt det kunde, fastän
sanningen att säga elementerna voro stridiga.
Kammarherren ville på en gång vara inställsam
och bibehålla en viss öfverlägsenhet. Detta faller sig
naturligt och lätt för personer med verkligen nobla
tänkesätt, det vill säga, som icke allenast känna sin
öfverlägsenhet utan äfven verkligen ega en sådan.
Desse bli nästan aldrig mål för denna råa förtrolighet,
som endast medelmåttan behöfver frukta; men
kam-marherrn var, oaktadt sin titel och sin nuvarande
skenbara lycka, likväl alltid i själen något för tom för att
kunna, utan att stöta, spela öfverlägsen.
Hans artighet antog derför stämpeln af
nedlåtenhet och det finnes ingenting som i allmänhet mindre
tåls än just detta.
Prosten å sin sida drogs också med en viss grad
af stolthet; han hade nemligen så länge varit enväldig
i sin församling och hade folket på sin sida, att han
Altartaflan. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
