Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Beräkningen strandar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
b-nade qvinnfolkshistorierna, allt skall vara kantänka
så på punkt; nå se upp, Aurora, bror Stjernros tror
till slut att du blifvit rent af tokig.”
Aurora kastade en hastig blick på Stjernros. Hon
fann att hon på det hela taget gjorde en underlig figur
och hon kunde ej låta bli att dra på munnen.
”Det var rätt och beskedligt också”, yttrade denne.
”Nu är jag nöjd; tack, mamsell Aurora.”
Det är ofta, om man ej söker på djupet af själen
efter motiven, omöjligt att finna dem. Man behandlar
också denna sofring af grund-orsakerna vanligen
ganska ytligt. Om man bemödar sig att forska efter den
innersta grunden för en god eller ond handling, eller
söker följa en känsla, sorglig eller glad, till dess
yttersta grund, sjelfva de hårfina rötterna, som slingra sig
kring hjertat, skall man ofta finna dem springa upp
från andra motiv än dem man vanligen framdrar som
de rätta.
Denna pröfning är ofta svår, men aldrig omöjlig.
Ack, hvad stoltheten ofta måste krympa ihop, dä vi
finna den lilla, den ofta lumpna orsaken till en stor,
en ädel handling, som sedan menniskorna lofsjunga
och prisa; men deremot, hvilken tröst ligger ej deri
att finna oss bättre än vi dömas. Våra känslor ha
fina rötter, och dessa ligga ibland långa tider bortåt
i dvala.
Så hade förhållandet med kapten Stjernros varit.
Han hade förr endast lefvat för en idé, sin ära och
sitt fädernesland; bägge hade han fått stympade,
tillintetgjorda. Idén hade grumlats, han hade förlorat
fotfäste inom sig sjelf, det började att bli honom
likgiltigt allt, som det blir, då den klaraste tanke, man
haft, blifvit tillintetgjord och sitt framtids mål störtadt
eller befunnits vara en dimma.
Han hade således blifvit en slags svärmare, en
ensam ande, som irrande söker en förtrogen. Han
fann den icke någonstädes — ack jo! på altartaflan
sväfvade en liten engel på molnen, det var lill-Stinas
bild.
När han första gången såg detta oskuldsfulla barn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
