Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gamla mor, som klagade öfver ett knä och talade om
gikt hela vägen.
Qvällsolen lyste redan på den rökomhöljda
staden, då de sakta (ty stötarne plågade Emilia) tågade
in på dess gator. Det vackra vädret hade lockat ut
stadens ungdom. Mer än ett älskande par gick arm
i arm och talade om ögonblickets eller framtidens
fröjder; de senare voro lyckligast; man betraktade nyfiket
det långsamma tåget, den bleka liljan som stödde sig
mot en hvit ros och som omhuldades af en gråhårig,
tårögd gubbe.
Ändtligen voro de hemma. Läkaren tillkallades,
han skakade på hufvudet, föreskref en hel hop och gick.
”Sitt inte här, Johanna”, sade Emilia, då hon
efter en kort slummer slog upp de milda ögonen. "Sitt
inte här, det är din bröllopsnatt, Johanna.”
”Jo, jag blir här”, sade Johanna bestämdt och
kort. ”Här måste jag bli. Drif mig ej härifrån — söta
Emilia, låt mig bli qvar”, bad hon nästan gråtande.
Kammarjunkaren satt, liksom en förstenad väktare
ur Tusen och en Natt, vid sängen och betraktade den
sjuka flickan — kanske den döende, ty hon blef sämre
och sämre, allt oftare blefvo de hvita läpparne
rosen-röda^ allt mindre verkade medlen.
Åter kom läkaren mot morgonen. Han gaf intet
hopp, ännu några försök; men konsten svek, hon hade
fått en stöt för bröstet, så att blodkärlen brustit.
Solen började om morgonen att skina in genom
de nedfälda gardinerna, ty tidigt trängde dess sken in
på den sidan, då pigan kom in. Hon höll ett bref i
handen och smög sig till kammarjunkaren och hviskade:
”det här kom i går; men i förskräckelsen glömde jag
att lemna fram det.”
”Det är till mig”, hviskade Emilia, ”låt mig se.”
Hon fick brefvet, bröt det med möda och läste
det sakta. Småningom klarnade hennes blick. Hon
log som en förklarad, sammanvecklade brefvet och lade
det på bröstet.
”Johanna”, sade hon sakta, ”och du min goda
far, snart, snart är det slut; tänk då på mig, på
förgät-mig-ej –––som, som du låtit måla — tack gamle,
ädle man, vi träffas snart igen. (Efter någon tystnad).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
