- Project Runeberg -  Altartaflan : Genremålning /
337

(1891) [MARC] Author: Carl Anton Wetterbergh
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bröllopsfärden - Andans strid

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


”Nej — nej — inte nu, gå!”

”Kammerherren är redan uppe och snart skall
ekipaget köra fram för herrskapets morgonpromenad.”

”Jag promenerar ej i dag, gå! — Hör du! Gå!”

”Men kammarherren.”

”Tig, tig, flicka!” ropade Teodora och sprang
upp med gnistrande ögon som en furie från soffan.
”Gå! Befaller jag dig — se så.”

Kammarjungfrun lydde, skakande på hufvudet åt
sin frus nycker.

”Gudskelof nu, nu är jag då i fred”, mumlade
hon vid sig sjelf. ”Emilia, Emilia, hvarför förlät du
mig ej i din sista stund?”

*


Andans strid.



Det var således åter tyst i rummet. Teodora
kastade sig åter på soffan och lutade sitt
rödblossande ansigte i händerna. Hastigt reste hon sig åter upp,
blickade långsamt och sorgset omkring sig i rummet,
for med handen öfver pannan och delade med de
hvita fingrarne de nedfallna lockarne.

”Hvad skall hon säga? hu!” började hon doft
och liksom hastigt afbruten af en frosskakning.

”Det förefaller mig, som om jag vid Königsthal
låtit binda för ögonen för att först på höjden på en
gång få se den ofantliga utsigten — för att bli
riktigt öfverraskad — blind gått fram till
afgrundskan-ten och just då jag lutade deröfver, just dä jag
slinter ner och knappt kan hålla mig i^en späd planta,
som växer i en klippremna, blir af med bindeln —
hu! den vida utsigten ligger der väl; men jag sjelf
svindlar öfver en bottenlös afgrund.

Jag måste falla — snart; det svaga fästets rötter
lossna från berget.”

”Jag har hittills”, började hon efter en stunds
tystnad, ”blott tänkt på att njuta. Jag har gjort det,
jag har hämnats, jag har hatat — allt det der var

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 02:09:02 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/altartafla/0341.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free