Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andans strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hela sin viljas kraft nedtrycka samvetet och tysta sin
bättre känsla; men hon fann ej bättre, hon hade
vaknat. På en gång hade bindeln fallit från hennes ögon,
men för sent. Hon fann att hon skred utför branten,
att hon ohjelpligt drogs nedåt af en makt, som liksom
först riktigt gripit henne fast i det ögonblick Emilia
gick bort utan att förlåta henne.
Sällan är det brottet sjelft, som väcker den
brotts-lige. Snarare sitter synden som en vampyr på den
sofvandes bröst och fläktar ro öfver slumraren, under
det att den dricker sig mätt af hans hjertblod; men
vaknar gör ej den arme — han kan dock väckas af
en fogels qvitter eller ett fallande lof, och då ser han,
hur blodsugaren sugit sig fast i själen.
Teodora hade intill detta ögonblick ej känt
ånger öfver något — hon var en af dessa starka, lifliga
själar, som konseqvent fortgå på en bana, god eller
ond, och som beständigt tro sig ha rätt, både då de
älska och hata.
Om en sådan menniska älskar, så upphör hon ej
dermed, fastän hon tusende gånger sett sig bedragen,
hånad, förtrampad, och om hon öfvergifves, belönas
med otack — älskar hon ändå, och sörjer ej derföre
att hennes drömbild upplöste sig i en tom dimma —
utan derföre att hon beklagar den kärlekslöse. Om
åter hon kastar sig åt andra sidan, blir hon lika
ihärdig i att hata — att vara sjelfvisk och aldrig älska
någon annan än sig sjelf, huru hjertat än ibland vill
klappa af kärlek och vänskap — det får icke, ty det
är ej klokt. Detta är en olycklig lära, som vanligen
får det klingande namnet af ”att kunna beherrska sig”
och som vanligen slutar med en kall egoism, som lik
en isig vind frostbiter hvarje ädel blomma som
springer upp på hjertats grund.
Den, hvars själ är god och ädel, kärleksfull och
varm såsom det täckes den eviga kärleken, behöfver
ej att beherrska sig. Hon rör sig i det goda, fritt
och ledigt som dufvan i luften, ty detta är hennes
element — det är gränslöst, och ju högre hon
sväf-var, desto mindre behöfver hon frukta att stöta emot.
Den, som åter rör sig i en lägre sfer, den, som
kryper under träden och buskarne för att dölja att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
