Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Alfred Berndtson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ja, min Gud och skapare! sade gumman,
men-niskorna de döma utan att se — och detta höll
på att kosta mig och Andersson våra tjenster, för
si, min gubbe, han som går derborta och påtar på
rabatten, — det höll på att kosta oss vårt hela väl.
Hur då? frågade min far.
”Åjo, käre pastor — det var så att många af
våra vänner sa’ till mig: skall ni tjena hos
Svedenborg, som inte är en kristen, sa’ di. — Nu är det
så att vi höllo då som nu fasligt af assessorn, och
då jag hört att han inte hade den rena tron, som
leder till salighet, började jag tvifla på att det
valrätt att tjena honom; det var en svår kamp, ty jag
höll af assessorn som min egen far — och så låg
jag mangen natt och gret bittert öfver att assessorn
inte var en kristen och bad för hans själs salighet.
Jag blef riktigt sjuk -och dålig af bara ångest, för si,
mina vänner lågo öfver mig så grufligt att jag skulle
flytta från hedningen, som inte trodde på Christus,
ty så sade folket. Ändtligen märkte Andersson att
jag hvarken ville äta eller dricka, utan riktigt
grubblade och så bad han mig så länge att jag sade honom
allt. Ja, Gud fader! Andersson är en from menniska
och har alltid trott mig bättre än sig sjelf — hm, han
började också att grubbla.
”Historien blef i hennes mun”, tilläde Danieli,
"temligen lång. Jag skall derföre i korthet säga hvad som
hände:
En vacker dag inträdde gubben och gumman, det
beskedliga trädgårdsmästarefolket, högtidsklädda, i
Svedenborgs tysta studerkammare, ett rum med bruna
panelmålningar med fönstret på gaflen och utsigten
at en ligustrumhäck. Svedenborg satt med
hufvudet stödt i begge händerna och lutade sig läsande i en
stor bok med väldiga knäppen. Förundrad öfver det
ovanliga bullret, reste han sig upp och kastade
blicken åt dörren; der stod, på blanka hvardagen, det
goda trädgårdsmästarefolket högtidsklädt och bugade
och neg.
Svedenborgs allvarliga, men dock vänliga anlete
sken af ett fint smålöje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
