Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En villa vid Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Barnet, som tycktes vara ett halft år gammalt,
smålog, så att der bildade sig små runda gropar på
kinderna och fäktade med sina små händer för att
gripa i den granna bibeln, hvars förgyllda snitt och
granna spännen kittlade dess ögon.
”När du blir äldre, Emilia”, sade modren, ”när
du blir äldre, min lilla Emilia — om du visste hvad
du egentligen är — du är ett Guds tecken — ack!”
tilläde hon och kysste barnet på pannan. ”Huru ofta
bad jag ej: ”Herre gif mig ett tecken att du hör mina
böner och styrker mig på min nya bana” — så bad
jag ofta, varmt, brinnande — och så gaf han mig ett
barn — det var detta som felades mig — nu
ändtligen, fastän sent, fick jag något att lefva för, ett mål
— jag kände mig strax lugnare — det är du, Emilia,
som skall trösta och styrka mig.”
Det mörknade redan i försalen, då dörren
öppnades och Gabriel steg in.
”God afton, Teodora! — Tänd på lampan här.
Det är ju alldeles skumt.”
"Genast, Gabriel”, blef svaret och Teodora
be-falde sin uppasserska, en gammal neapolitanska. att
tända ljus.
Lampan tändes; det blef ljust i rummet.
”Du är ej glad, Gabriel”, yttrade Teodora och
nalkades sin man. ”Ser du Emilia känner igen dig.”
”Jaså, åja, nej — låt bli det der, jag har
vig-tigare saker att tänka på än på små barnungar.”
”Håller du ej af ditt barn, Gabriel? frågade
Teodora mildt förebrående och med saktmod, fastän hon
kände att hon velat säga något bittrare, 0111 ej en
återhållande kraft hindrat henne.
”Åjo bevars, visst håller jag af henne. — Prata
emellertid ej om det der. Sådane der ömma scener
äro min leda — men ä propos, det är slut med våra
penningar; — vi ha nära nog intet qvar att lefva af
och ännu mindre att resa hem.”
”Äro alla penningarne slut?” frågade Teodora och
bleknade. ”Tio tusen riksdaler på ett halft år.”
”Jaha, visst är det temligen”, yttrade Gabriel
vårdslöst, ”men villan här, min kära gemåls tycke för
ensamheten i det gröna — mina rum inne i Neapel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
