Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En skilsmässa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jo, så är det, då syndens menniska rusar fram
i sin blindhet", afbröt tanten, ”det finnes endast ett
slags sällhet och det är, då man vet med sig att man
handlar rätt inför Gudi och mannom.”
”— — Detta skal brast, då Emilia dog, då den
arma, den ädla menniskan, som jag försökt krossa,
gick till Gud, utan att hon förut förlåtit mig; då gick
min falska lycka sönder och se der låg samvetsqval,
der låg ett helvete derinuti — och der blef en strid
mellan fordom och framtid, en förtviflad strid. Jag
försökte trotsa, jag försökte kämpa på mitt gamla sätt,
men omöjligt — omöjligt — ty jag såg allt, såg huru
det onda svärmade omkring mig, såg hur synden
flög med sina läderlappsvingar omkring i mörkret
och lefde af mitt hjerteblod, sög till sig hvarje
oskyldig fröjd och blef starkare, mäktigare, djerfvare med
hvarje ögonblick. — —”
”Jo jo, den som hafver något på hjertat,
känner det gnagande agget, det är syndens lön och
syndens strid”, sade tant Elisabet. ”Gud bevare dig och
mig från en sådan stund, Gabriel.” (Fortsätter.)
”— — Jag föll i en vild förtviflan, ännu ville jag
kämpa, falla med fullt medvetande och så, att jag
kunde säga: ”jag vet att jag faller, men jag gör det
med vilja.” Dock! jag var utan stöd, jag drefs af
stormen utan ankare; du ledde mig blott ännu
djupare, du hånade, du förgiftade hvarje bättre tanke,
som steg upp i mitt sinne; det hade varit förbi —
allt, allt, fastän ångern frätte och oron höll på att
göra mig vansinnig — —”
”Hon är oförskämd — du skulle leda henne åt
djupet — du Gabriel! som insupit en
gudaktighets-anda hos mig — det är alldeles som hon ville skylla
mig för att du ej af mig hört sanningens ord och
bevarat dem i ett rent hjerta. Hon blygs inte, den
eländiga, att förebrå dig — en Ljungsköld! — att
du skulle vara orsaken till hennes olycka, hon blygs
inte. Men”, tilläde tanten lugnare, ”men det är det
djefvulska sinnet som skyller ifrån sig på andra.”
— vansinnig — då såg Gud till mig och gaf
mig lilla Emilia — nu fick jag ett stöd, det var en
hjelpsändnmg som jag fick i rättan tid för att ej falla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
