Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett långväga främmande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jo, dina bref om vår morbrors tillstånd hafva
bekymrat mig; det smärtar mig att nu få återse
honom, sittande i en beständig natt.”
”Men han är likväl så glad och så lycklig”, sade
Johanna; ”hans sköterska säger mig, att han ständigt
är lika gladlynt. Du må tro att det gick år omkring
efter Emilias död, innan han blef lugn; ett beständigt
samvetsqval plågade honom. — ”Min fåfänga har
dödat henne”, sade han beständigt. ”Min småaktiga
fåfänga att åka i den vapenprydda vagnen. Han kunde
ej sofva, han låg hela nätterna och läste i skrifter om
själens odödlighet; han studerade bibeln för att stärka
sin tro — och allt sämre blef hans syn — ändtligen
slocknade den sista gnistans ljus — han blef alldeles
blind.”
”Den olycklige”, suckade Alfred.
”Tvärtom, Alfred, när ögonens ljus slocknade,
gick der upp ett annat inom honom. Han blef
gladare, lugnare, lyckligare än förr — han såg inåt, sade
han, och detta gladde honom. Du skall gå upp till
honom nu; han vet af din ankomst och då du kommer,
skall han ej, som du i går fruktade, falla i vanmakt.
— Svag är han. men han är nu förberedd, Lönner
har talat om allt.”
”Ja, jag går”, yttrade Alfred och steg upp, ”följ
med.”
Då Alfred Berndtson (ty han hade bibehållit sitt
gamla namn för att ej väcka till lif sin mors
olyckliga historia) steg in i kammarjunkar Gyllenörns lilla
rum, fann han gubben sittande klädd i en mjuk
nattrock, en skänk af Johanna, beqvämt tillbakalutad i
sin länstol.
De blinda, uttryckslösa ögonen voro riktade uppåt
och de magra händerna lågo knäppta i knät.
Alfred stannade på tröskeln, bäfvande af helig
vördnad för den lille, sammanfallne gubben, som med
ett så saligt leende i det uttärda anletet tycktes
inbegripen i bön.
Den gamle tycktes ej ha märkt de främmandes
ankomst, utan fortfor i sin tysta betraktelse ända till
dess Johanna, mera van att se honom, nalkades och
lätt vidrörde hans händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
