Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag, klädcl i min gamla bonjour, beqvämt och väl, är
mycket mera lojal och beskedlig, än då jag måste
uppträda i frack, då jag alltid slår mig på oppositionen,
och har jag dertill hvit halsduk, så bryter jag sönder
en statsform, som om det vore en lackstång.
Men det kunde ej hjelpas och jag fick således nöja
mig med ödets skickelse, som velat att jag nu skulle
åter uppträda på verldens tummelplats just när jag
precis för att komma derifrån rest mina tjugo mil.
Jag bemannade mig också och höll god min ända till
dess rosen på halsduken ej ville lyckas; huru jag knöt
och drog, behöll den dock ett ogement tycke af
öronen på en vinterhare. Då kände jag huru der
väcktes missbelåtenhet i min själ, och det ville ej stilla sig,
oaktadt jag slutligen tog mig för att spatsera fram och
åter på golfvet för att med kroppsrörelse trötta ut
mig.
Så gick jag, då min vän, helt fryntlig, stack in
fysionomin och sade:
”Du går så i tankarne, att du kanske inte vet att
de främmande äro komna; — du har inte hört
vag-narne, här åt trädgårdssidan.”
”Nej, verkligen icke”, yttrade jag något vresigt
och stödde mig med begge händerna i fönsterkarmen.
Ack, hvad det var lugnt derute, sjön låg så
ljusblå, de små molnfläckarne seglade så stilla genom
luften, träden stodo så ljusgröna och derute i skogen
hördes fåglarne sjunga. Om nu inte främmande
varit, så hade jag gått ditut, hade, med Göthe i handen,
satt mig på stolen i skuggan under en väldig gran —
hade flugit verlden omkring med mina tankar, hade
kunnat se huru de suckade i sina band, hur de ville
lösköpa sig med blod och tårar — och sedan tankarne
åter kommit hem, skulle jag kunnat säga: ”Gudi lof,
här sitter jag i gröna skogen och hör på fågelqvitter
och andas ren, svensk skogsluft.”
”Du får lof komma ner; de äro så nyfikna att
råka dig.”
Åter en anledning till glädje — ”hm, jaså”, sade
jag enstafvigt och kastade i spegeln en flyktig blick
på min halsduks tvenne haröron. Som ett offerlam
följde jag min vän ner, (du läser troligen detta, för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
