Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - P. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nära tio, fastän det var ljusa dagen, och att således
”pappa” efter sin vana borde vara hemma.
”Ni skall veta”, yttrade gubben skrattande,
vändande sig till mig, ”att jag måste hålla diet; der kom
en beskedlig doktor, som Emilia tror bättre än mig,
till oss och försäkrade att jag skulle dö, om jag ej låg
i min säng klockan tio eller senast half elfva — och
sedan så vakar och sofver jag efter klocka.”
”Pappa har dock befunnit sig väl deraf”, anmärkte
frun och klappade gubbens kind, ”pappa måste lyda
dem, som förstå saken — för vår skull pappa — för
min skull — för allas skull.”
”Ja, ja, Emilia, jag är ju lydig som ett barn”,
smålog brukspatronen, ”vi skola resa, eljest så ser du sä
ängslig ut att du stjäl glädjen ifrån mig. Helsa på
mig emellertid — vi bo här uppe på bruket”, sade
han till mig.
Brukspatronen tog afsked och for med de sina.
Af den allmänna rörelsen i sällskapet och trängseln i
förstugudörren, då de reste, fann jag att man
åtminstone ville synas ha vördnad för den gamle, vare sig
derför att han var rik eller derföre att han var god
och ädel.
”Nå, hvad tycktes?” frågade herrn med ögonen och
blinkade med de matta ögonlocken. ”Herrn hade ett
långt samtal med vår goda brukspatron, en ganska
instruerad man?”
”Han skulle vara ett exempel på allt godt”,
anmärkte assessorn, ”om han ej hade sina
andefunderingar. — Förunderligt att sådant kan stå tillsammans
med vett och bildning.”
”Åh, det är ej underligt”, inföll frun i röda
schalen, ”han är en veritabel Svedenborgare, eller hvad
säger du, min vän?” tilläde hon, vändande sig till en
liten herre med ljusgul messingsfärgad peruk och hög
hvit halsduk,, som dolde hakan.
Den lilla herrn, som var fruns man och för öfrigt
hade brukspatrons märke på kragen, hade hittills, mig
veterligen, ej talat ett ord, utan endast varit åhörare.
”Hvad jag säger?” yttrade han och antog en mycket
högvigtig min, ”jag säger, visserligen, visserligen, han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
