Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fallna ekonomiska enheten. Och om kollektivismen
förnekar den individuella egendomsrätten, accepterar
den utan vidare den statsligt-nationella, oaktat
länderna ju äro mycket olikställda med hänsyn både
till naturrikedomar och till upparbetad egendom.
I ett kollektivistiskt världssamhälle skulle det alltså
fortfarande existera skillnad: en del nationer skulle
vara relativt välsituerade, andra däremot skulle vara
hänvisade till fattigdom. Det skulle med andra ord
finnas kapitaliststater och proletärstater».*)
Marxisterna ha sökt bestrida rättmätigheten av
anarkismens benämning av socialism. Förhållandet
är emellertid det att anarkismen är ett både —
och: den är bäggedera, socialism och anarkism,
sedd från de här ovan angivna synpunkterna.
Anarkismen är till sin ekonomiska del en lika så
god och berättigad socialism som någonsin
»marxismen». Och det märkliga är att den som
ekonomisk teori är uppbyggd av samma motiv och ar-
*) Artikeln i Sv. D. har sedan upptagits i den samling uppsatser Ibsen
utgivit under titeln «PoIitikens motsaetninger« (Oslo 1925). Liksom
släktsamhället en gång var utbrett över hela världen och dess rester, den romerska
gens och den skotska klanen gingo sin upplösning till mötes och ersattes av
»statens makt», som gjorde dem överflödiga, så kan det tänkas, anser Ibsen,
att «staterna i sin tur komma att avlösas av andra grupperingar, då icke
ter-ritorialprincipen men gemensamma mål, icke stamsläktskapet men
valsläktskapet (föreningsliv?) blir det avgörande ordet». — Redan nu, säger han, peka
de många administrativa anordningarna till gemensamt bästa utöver statens
ram: »de innebära ett erkännande av att staten icke längre är den
självtillräckliga enheten under alla förhållanden . . . Trots all nationalism bli folken
mer lika varandra i seder och skick och staterna mer ense i lagar och
institutioner: har en sådan lag eller institution stått provet i ett land, blir den
gärna efterliknad i ett annat, och sålunda fortgår en fortskridande
utjämning. — Med dessa ting för ögonen kan man tvivla på att de grundformer
som kallas stat och nation skola förbli giltiga för alla tider. Den dag torde
komma då även nationalitets- och raskampen synes lika föråldrad som
religi-onskampen nu.« (Anf. st., s. 125 — 27).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
