Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och tidstypiska teckningen av Carl v. Friesen. På det hela är
skriften som pedagogisk historia och pedagogisk memoar,
inpassad i en rik kulturhistorisk ram, ett unikum i vår på detta
område fattiga litteratur, och kommande författare av svenska
pedagogikens historia komma med all säkerhet att begagna den
som källa.
"När vi gamla med missmod känna oss som överlevande
i en tid, som tappat intresset för det vi velat leva för, och
tycka den ringaktande låta det arbete stanna av och förfalla,
som vi satt in våra krafter på att få i gång, så känna vi oss
manade att verka för åminnelsen av de andar, i vilka vår
egen tids gärning koncentrerade sig, till vilka vi därför känna
oss stå i skuld för vår livsgärning. Så kunna ju livskraftiga
frön från vår tid bevaras, tills enligt livets lagar det åter blir
en tid, som tar itu med det arbete vi fått lämna ofullbordat."
Dessa gripande ord, med vilka Almquist inleder sin
Wen-nerbergsbok, äro på en gång lika och olika hans vanliga
stämning: lika i fråga om den varma pieteten gent emot
föregångare och vägrödjare, olika i fråga om vemodet i tonfallet,
Almquist var nämligen i allmänhet optimist, trodde på
utvecklingen och såg med sympati på de flesta av de moderna
tidsrörelserna. Men här talar han om "missmod" inför nuets
förhållanden. Betyder det kanske, att han förnummit varsel om
ett den svenska skolan hotande olycksöde, det öde som han
själv skulle anse som det fruktansvärdaste — mekanisering,
förstelnande?
Säkert är, att vi, Almquists gamla vänner, i honom se en
"av de andar, i vilka vår egen tids gärning koncentrerade
sig, till vilka vi därför känna oss stå i skuld för vår
livsgärning". Vi minnas honom icke blott för de många djupa och
väckande tankar han strödde omkring sig, utan minst lika
mycket för hans brinnande hängivenhet för lärarens
anspråkslösa kall. Vi vörda i honom en karaktär av ovanlig idealitet,
i sällsynt grad oberoende av beröm och tadel, av framgång
och motgång, ja av lycka och lidande.
41
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
