Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
egna, att han blev liksom utstött från kyrkan, därför att han
var för kyrklig, för bibeltroende.
Men icke nog härmed. Han försvårade ytterligare sin
ställning därigenom, att han också bröt med den filosofiska och
litterära världen, inom vilken han förut räknat många vänner.
Han utgav nämligen 1812 sin egendomliga "Verdens Krønike",
i vilken han från sin absolut bibliska ståndpunkt går på det
strängaste till rätta med samtiden. Här uttalar han sin
förkastelsedom över naturfilosofien, till vilken han dock förut känt
sig ganska dragen; han yttrar sig skarpt om sådana storheter
som Baggesen och den av honom eljest så varmt beundrade
Øhlenschlæger, därför att han ansåg, att deras skaldskap icke
präglades av det .rätta allvaret. Allting — historiska
händelser, ledande personer — dömde han numera uteslutande efter
deras förhållande till kristendomen. Kristus har en gång sagt:
"Den som icke är med mig, han är emot mig", men han har
också sagt: "Den som icke är mot mig, han är med mig" — och
mellan dessa båda uppfattningar vacklar mången kristen i sitt
förhållande till det humana. Under denna period av sitt liv
rättade sig Grundtvig tydligen efter det första ordet: "Den
som icke är med, är mot".
Hans uttalanden väckte en häftig litterär strid, i vilken den
berömde H. C. Ørsted å filosofiens och humanitetens vägnar
bemötte Grundtvig med stor skärpa. Striden verkade mycket
väckande på den hittills ganska sovande allmänheten, men för
Grundtvig blev resultatet — en stor ensamhet. Nästan alla
hans forna vänner övergåvo honom, men stor och värdig stod
han i striden, "Biblens ensomme Kæmpe", som Baggesen
sedermera kallade honom. "Hvem elsker Sandhed", utropar han
under denna tid, "og vilde icke lade sig hudflette, naar Folk
dervid kunde vaagne!"
Under den allra första tiden efter sin stora själskamp 1811
hade han nästan vänt sig bort från det humana, till och med
från sin älskade fornnordiska diktning, i vilken han då var böjd
att se en frestande hedendom, men denna sinnesstämning gick
snart över, och misstänksamheten försvann inför den anda, som
152
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
