Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XXI. Blanksmörjefabrikantens analogier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag kan en i det fallet belysande historia», sade
Peterzohn.
»Låt höra!»
»En rapp och duktig tidningsman utlyste en pristävlan
om en roman till följetong. Priset var högt. Det är gott
om folk, som i sina gömmor har en från förläggarne
returnerad roman. En så våldsam mängd tävlingsskrifter
inkom, att de utsedda prisdomarne skulle behövt flere år
för att läsa genom dem. En av prisdomarne skulle ligga i
skärgården över sommaren. Han fick med sig hela
laddningen, som fyllde en försvarlig koffert. Han skulle titta
litet på dem och gallra ur de värsta, så att det blott blev
några få att ägna en grundligare granskning. Det var en
ljuvlig sommar med strålande sol; det var omöjligt att hålla
sig inne. När det blev regn skulle han ta itu med sitt
litterära granskningsarbete. Men det blev inte något regn.
Slutligen kom dagen för hemresan och prisdomaren hade
inte mer än öppnat koffertens lock. Något måste
emellertid göras. Här voro goda råd dyra. Slutligen föll han på
knä vid kofferten, blundade, rörde om i den och grep en
lunta i koffertens botten. Den skulle ha priset.
Prisdomaren bläddrade i luntan. Det var ett svulstigt språk —
inte så värst korrekt; det hade t. o. m. stavfel — men både
Backus och Eros fingo sin beskärda del i boken. Det
innebar ju alltid ett visst löfte om framgång. F. ö. voro
de övriga tävlingsskrifterna väl samma smörja, och hin
häken kunde inte genomläsa allt. Detsamma tyckte de övriga
prisdomarne, och på denna lottdragning kreerades Vilma
Spenat till snille. Ty tidningsredaktören ville göra så
mycket nya prenumeranter på följetongen, att priset återkom
med ränta, och det var inte möjligt utan att han sade —
och publikum trodde — att Vilma Spenat var ett snille.
Han kände de vägar, som ledde till detta mål. Nå, så
tyckte en bokförläggare, att han kunde profitera av den
ryktbarhet som den mycket spridda och ansedda tidningen
skaffat Vilma Spenat, och så gav han ut följetongen i bokform.
Han förstod också sin sak, och snart hade vårt land ett
författargeni. Jag tycker, vad redaktören och
förläggaren skulle skratta gott, när Vilma Spenats
medelmåttigheter, framförda på knappt dräglig svenska, utbasunades
som snilleverk! Men publikums beskedlighet är otrolig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
