Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II. Anfall och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
torde i morgon komma i tillfälle att in extenso meddela det
sakrika anförandet, hvilket belystes med en mängd utdrag ur
hr N:s skrifter och ur hans rapporter till den positivistiska
kyrkans öfverhufvud i Paris, och vi inskränka oss derför nu till
denna korta antydan om innehållet.
Hr Hedin hoppades, att stadsfullmäktige ej skulle finna det
underligt, att han ville yttra några ord i en fråga, som blifvit
af honom väckt och som vunnit både drätselnämdens och
beredningsutskottets understöd. Om så väl han som dessa
myndigheter hade misstagit sig, så finge de trösta sig med att det skett
i sällskap med K. Maj:t, som ju förut beviljat ett lika anslag
till Arbetareinstitutet som det nu ifrågasatta. Den föregående
talaren hade, efter det han slutat sin långa redogörelse för
positivismen och för hr N:s verksamhet i den sammas tjenst, sagt,
att han nu vore i tillfälle att draga en bestämd slutsats,
nämligen den, att en man med sådana tendenser som hr N. icke
skulle kunna ingifva det förtroende, som erfordrades för
beviljandet af ett anslag till det af honom upprättade och under hans
ledning stående institutet; tal. vore för sin del icke i samma
ställning, antagligen till följd deraf, att han aldrig uppöfvat sina
möjliga anlag för gymnastik. Talaren kritiserade derefter den
föregående talarens framställning af positivismen, och han sade
sig ej hafva funnit, att positivisterne uppställa någon
helgonserie. Den föregående talaren hade anmärkt, att positivisterne ej
tro på någon odödlighet, men detta utgjorde ju ej något skäl
att stämpla en positivist som en person, till hvilken man ej
skulle kunna hafva något förtroende. Han hade äfven talat om
att positivisterne saknade viljans frihet; men huru hölle detta
streck; äfven i vår kyrka förnekade man ju den samma.
Positivismen vore ej talarens tro, den vore hvarken hans början eller
yttersta mål; men han respekterade hvars och ens öfvertygelse
äfven i trossaker, och han ansåg det derför vara sin skyldighet
att försvara en för sin tro anfallen person, som ej vore i
tillfälle att försvara sig sjelf. De skäl den föregående talaren
anfört för afslag å det begärda anslaget voro ofullständiga; först
då han bevisat, att de positivistiska åsigter hr N. hyllar
inympas på Arbetareinstitutet, vore han berättigad att uttala sig så
som han gjort; till dess vore hans påståenden en skymf mot de
aktade män som stå i spetsen för institutet. Talaren anhöll, att
betänkandet måtte få hvila på bordet.
Hr Forssell anmärkte, att han ej anklagat någon.
Angående motionären och de myndigheter, som tillstyrkt bifall till
motionen, hade han sagt, att de förmodligen ej känt de fakta
han nu framlagt, och om hr N. hade han icke haft något annat
att anföra än en redogörelse för hr N:s religiösa och politiska
åsigter. Om talaren och flere med honom tyckte, att denna
redogörelse innehölle tillräckliga skäl för afslag å det begärda
anslaget, så utgjorde detta ej någon anklagelse. Talaren ville
för öfrigt framhålla, att han icke talat mot sjelfva saken; tvärtom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
