Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II. Anfall och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nytta för samhället och arbetarne, under det odugliga söner
förses med måttlig lifränta» — så frågan alltid: Hvem skall
adoptera, egaren eller samhället? I hvarje fall går läran ut på en
rubbning af arfsrätten — i det senare fallet på en rent
kommunistisk utopi.
Slutligen slår arbetareinstitutets föreståndare fast som en
oemotsäglig princip: "alla menniskors oafvisliga rätt till arbete"
och statens, kommunens och kapitalisternas pligt att sörja för
rättens utbekommande. Vi känna alla hur den principen tog
sig ut för omkring 30 år sedan och hvartill den ledde i
tillämpningen.
Positivismens sociala ideal kan sägas vara angifvet i två
för vårt fädernesland synnerligen märkliga och mycket passande
satser; 1) »landsbygden bör såsom minst framskriden i kultur,
underkastas städerna» och 2) den sociala makten skall i
städerna »hafva sitt stöd icke i de klasser, som hittills deltagit i
vår utveckling, utan hos den fria arbetsklassen eller
proletariatet.» Arbetareinstitutets föreståndare säger derom vidare t. ex.:
»Liksom det hedniska samhället en gång omskapades genom
kristendomen och barbarerna, så skall ej heller positivismen
kunna omskapa det kristna samhället förr än arbetaren och
qvinnan erhållit sin verkliga plats i samhället.» »Positivismen kan
ej erhålla orubbliga anhängare utan i skötet af den klass som,
främmande för hvarje felaktig undervisning om ord och
andeväsen (hvad dermed menas skall jag sedan upplysa) utgör det
förnämsta stödet, för det goda omdömet och moralen. Arbetarne
äro de enda som kunna på ett afgörande vis bistå de nya
filosoferna» ... »Proletärerna förmå genom sin ställning att bättre
än någon annan klass spontant utveckla våra bästa instinkter,
och deras hufvudsakligen moraliska verksamhet yttrar sig i de
sociala känslorna, som hos dem få en omedelbar och daglig
öfning» o. s. v. Helt annorlunda förhåller det sig med
borgerskapet och medelklassen, hvars »förhatliga ärelystnad och blinda
förakt för folkets intressen» naturligtvis icke kunna förlika sig
med den filosofiska ledning positivismen erbjuder.
Som man häraf ser, är det åtminstone icke frid på jorden
och mellan samhällsklasserna positivismen predikar. Trogen
denna lära, har också arbetareinstitutets föreståndare enligt sina
rapporter till sitt öfverhufvud i Paris uppgifvit hoppet att verka
på dem, som genom universitetsstudier eller annorledes insupit
»metafysiska idéer», men hoppas så mycket mer af våra
arbetare. Hos dem har han tyckt sig finna tillgänglighet för den
nya tron, och likaså räknar han på våra folkskollärares goda
omdöme. Framför allt fäster han de bästa löften vid de många
små föreningar och samfund, som våra arbetare bildat: de äro
»förträffliga förelöpare för dessa klubbar, hvilkas sociala
betydelse skall blifva att understödja den nya andliga makten i dess
arbete för tidehvarfvets pånyttfödelse, alldeles såsom Roms
verldsliga makt var ett vilkor för den kristna religionens utbredande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
