Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II. Anfall och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvars lärdom jag sökte följa och hvars minne ännu alltjemt är
heligt för mig. Positivismen har således ej minskat vördnaden
för de sant kristne. I mitt nittonde år gick jag sista gången
till skrift; det var i Upsala domkyrka. Ingen dref mig dertill,
ingen af mina bekanta viste det.
Men en förändring inträffade; den af svenska staten
bekostade undervisningen i naturvetenskap och medicin upplyste
mig om lifvets orubbliga lagar — jag blef fritänkare, ehuru jag
derför ej föraktade religionen, utan fortfarande sökte religiös
ledning. Mina gamla kära vänner nuvarande domprosten A.
Rosell och lektor P. Wikner i Upsala minnas nog ännu att jag
i deras undervisning sökte få kännedom om mensklighetens
högsta läror och meningar. Men den akademiska filosofien var
mig alldeles obegriplig; metafysik bjöds vid det gamla
lärdomssätet i stället för barnatro, och under tiden hade
naturvetenskapens ljus upplyst mitt sinne. Svårt var lidandet under
öfvergångstiden; men efter fleråriga, trägna studier inom
kulturhistoriens och naturvetenskapens område fick jag ro. Ensidig var
jag ej: alla möjliga teologiska och metafysiska system studerade
jag. Då de emellertid ej stämde öfverens med
naturvetenskapens positiva resultat, kunde jag ej antaga något enda. Jag
gjorde upp en sorts filosofi för mig sjelf, och, huru rudimentär
den än var, fann jag dock, då jag långt efter hade den lyckan
att göra bekantskap med den positiva filosofien (som jag 1872
upptäckte i Fritzes bokhandel i Stockholm) att jag varit positiv
filosof i principerna många år, innan jag hört talas om min
store mästares namn.
Ni föraktar positivismen, hr president; vi positivister
förakta ej teologien och metafysiken; tvärtom anse vi båda dessa
system hafva fylt en utomordentligt vigtig mission under
mensklighetens utveckling. Ni finner i vår kalender en Paulus, en
Augustinus, en Thomas á Kempis, en Cartesius, en Leibnitz, en
Kant, en Hegel m. fl. af våra store andar. Allt hvad desse
sagt har dock ej varit bevisadt; mycket af deras satser har
berott på vetenskapens ofullständiga utveckling på deras tid.
Mellan de olika filosofiska systemen finnas så oerhörda
skiljaktigheter, att en sund tänkare måste förtvifla vid försöket att
fatta hvad som månde vara sant. Hvad ni, hr president, anser
som den högsta och vigtigaste sanning, det anser en annan
metafysiker som ett kolossalt misstag. Ni förebrår positivismen,
att den ej utgår från gudsbegreppet, men besinnar ej att detta
begrepp uppfattas på olika sätt af ett stort antal sekter och att
dessa inbördes nedgöra hvarandra samt ändtligen att somliga
metafysiker, såsom Kant, på ett obestridligt sätt ådagalagt, att
guds tillvaro ej kan bevisas. Till hvilken af Kants efterföljare
skall man egentligen ansluta sig för att vara en god metafysiker?
Skall man med Fichte säga att en gud ej finnes, eller med
Hegel säga att gud är den allmänna lifsprincipen, eller med
Boström, att gud är en personlighet, det absoluta förnuftet? Skola
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
