Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kap. II. Anfall och strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Derföre — och det ville jag säga så att det dånade som
hammarslagen i en uppspantad jernångare — låtom oss hellre här i
Stockholm och annorstädes orubbligt sluta oss till det parti,
som för närvarande är vid styret. Detta är vår pligt så visst
som vi vilja lefva. Smidesarbetare,
som aldrig super bränvin, arbetar som en myra, har blott ett
barn, men är utfattig ändå, då 3 personer ej kunna lefva och
kläda sig på 17 öres förtjenst i timmen, och det ej heller
inverkat på hungerns minskande att han flitigt gått och ännu går
och hör goda predikningar.
—
Den undervisning jag erhöll i folkskolan var af den
beskaffenhet, att jag vid en mognare ålder kom till insigt om,
att den alls icke var förnuftsenlig. Den själsmarterande
långkatekesen beröfvade mig en god del af mitt minne. De
oförnuftiga dogmerna om »treenigheten» förslöade min vilja; håg och
sinne för allvarliga studier i naturen och det praktiska lifvet
voro som förstelnade. De på osanningar grundade vanstälda
berättelserna i bibliska historien voro i stånd till att förvirra mina
begrepp om heder och dygd. Jag trodde ej på hvad jag såg
och såg ej heller på hvad jag trodde. Jag trodde på spöken,
djefvulen och andra onda andar, men betviflade att hvarje idé
till praktiska och gagnande företag kunde förverkligas med
flitens och energiens tillhjelp. Allt detta var frukten af min
nära 10-åriga skolgång. Visserligen hade jag lärt mig att
skrifva och räkna, men till en så ringa del att derom är
ingenting att nämna, ty de pinande katekeslexorna, hvilka voro en
svårighet att kunna lära sig korrekt utantill, förskaffade mig
icke allenast nöjet att »sitta öfver» utan äfven obehaget att
icke kunna deltaga i lektionerna uti dessa ämnen.
Så stod jag vid ett af lifvets icke obetydligaste råmärken.
Jag tog farväl af mina fattiga föräldrar och begaf mig ensam
ut i den vida verlden för att bryta min bana. Hurudan tedde
sig nu ställningen för mig? Jo, hela mitt förråd af onyttiga
lärosatser måste jag — likt skepparen på en öfverlastad skuta i
stormen — kasta öfver bord. Rastlös i striden, lyckades det
mig ändtligen att frigöra tanken från det slafviska betrycket,
tack vare de friska fläktarne från den fria forskningens
atmosfer. Aldrig mera skall jag tåla att höra pladdret om »tidens
ondska» och de eviga syndastraffen från folkfiendtliga presters
och prelaters munnar. I arbetareinstitutet vill jag fortfarande
försöka att taga hämd på i folkskolan gjorda förluster. Jag
önskar derför äfven att få uttala min hjertliga, okonstlade
tacksamhet till alla dem som befrämjat arbetareinstitutets bestånd
och fortgående i samma anda som hittills — och särskildt till
hr Forssell, som förskaffat en ökad popularitet åt institutets
skapare. Kamrater, arbetare! Låtom oss med förenade krafter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
