Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Om konventionel och naturlig anständighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vi upprätthålla alla i mer eller mindre mon
ett sken gent emot nästan. Somliga ha mer att
dölja, andra mindre. Särskildt har den lastbare
alltid en stygg afgrund, i hvilken han icke vill
låta någon utomstående blicka ned. Och han
harmas, om någon icke desto mindre gjordt det.
Samhället har sina fel och lyten såväl som
den enskilde, stygga fläckar, som måste
öfver-skylas, sårbara punkter, som måste skonas.
Samhället fordrar detta och harmas likasom den
enskilde, så snart det känner sig träffadt.
Har nu det bevarade skenets lag något
berättigande? — Och hvilket? — Äro vi skyldiga
det en ovilkorlig lydnad?
Sträfvandet att synas bättre än man är —
skenheligheten — kan aldrig, vare sig den
framträder hos den enskilde eller hos samhället
tillvinna sig något erkännande. Skenet i och för
sig har intet värde. Att ta bort skenet d. v. s.
att blotta det skamliga kan sålunda icke ensamt
vara orätt.
Nu är det emellertid sant, att blottandet af det
skamliga ofta härleder sig ur en eller annan
dålig bevekelsegrund eller ond afsigt, t. ex.
hjertlöshet, inhumanitet. Att röra vid den
enskildes ömma punkter och dra fram hans laster
inför andra vore inhumant. Man torde derför
kunna uppställa som regel, att den enskilde bör
få ha sina svaga sidor i fred.
Men en dylik skonsamhet är man ingalunda
skyldig samhället, då man äfven genom den allra
största offentlighet aldrig kan komma längre än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
